Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 621 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 629 Livet med dobermann – Sida 45 – En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!

Samma strand fast olika

Dagen efter att Lina dog ville jag bara åka till ett ställe; stranden där hon fått springa lös för sista gången.

Hela stället var rätt dystert med stora vita vidder istället för sand. Himlen var grå med snö som föll. De enda som var där var husse, Iris och jag.
lul142
Det var skönt att gå där även om tårarna rann på oss båda. Även om jag visste att det var lönlöst så tittade jag efter Linas tassavtryck i snön och isen. Jag blev ledsen att det inte fanns några.

Det var tur att Iris var med och levde i nuet, sprang och ville leka. Hon tvingade oss att komma ut ur våra sorgbubblor där inne i våra varma luvor.
lul143
lul144
När vi kom hem gjorde husse pannkakor för det var Linas favoriträtt och hon fick alltid minst en när vi åt.

I går åkte Iris och jag till stranden igen. Känslan när vi kom dit i går var en helt annan. Vädret var annorlunda, jag kände mig annorlunda, det såg annorlunda ut.
lul141
Det enda som var samma var Iris. Full fart och bollen i munnen. Hon hoppade mellan de stora isflaken som rörde sig lite när man gick på dem. Jag balanserade efter.
lul145
Även om jag fortfarande var ledsen så grät jag inte. Det kändes likadant fast olika ändå. Det var skönt att jag kände skillnaden på bara en vecka.

Istället för att titta efter Linas tassavtryck tittade vi på en död fågel och jag upptäckte att en massa små maneter hade drivit iland i sanden. Jag petade lite försiktigt på dem och de var inte isiga, jag klurade på vad maneter gör på vintern?
lul146

Under tiden som jag tittade på maneterna såg Iris något väldigt misstänkt och sprang bort till spetsen på den sanddyn som låg längst ut i vattnet för att undersöka. Det var en läskig pinne som hade någon grej som hängde och dinglade. Iris är nyfiken i en strut, särskilt på läskiga pinnar. Hon nosade på den och konstaterade att det bara var en pinne, sen skuttade hon tillbaka mot mig i sanden.
lul14
Vi åkte hem först när Iris som vanligt blött ner hela sig (ja först får man för sig att simma och sen märker man att det är kallt tydligen). På vägen tillbaka till bilen kändes det rätt bra, för en stund hade jag tänkt på annat och det gjorde inget att Linas avtryck inte fanns kvar i sanden.

Vad händer efter att hunden dör?

Precis som de flesta andra svenskar var jag inte så van vid döden innan jag började läsa till sjuksköterska. Det var först under min utbildning som jag såg en död person för första gången.

Mitt första jobb när jag blev färdig sjuksköterska var på hematologen. Dvs där man behandlar olika blodsjukdomar och jag träffade ofta patienter med leukemi, myelom och lymfom. Jag brukade säga att jag blev vän med döden på den avdelningen då en del av patienterna dog hos oss. Att ringa anhöriga och säga att nu var det dags att komma in när livet höll på att ta slut, göra vad jag kunde så att de sista timmarna i livet blev så bra som möjligt. Ta hand om den som dött efteråt; tvätta, ta bort alla slangar och maskiner, byta kläder, göra fin. Informera anhöriga om vad som händer efter döden.

Min vänskap med döden fick sig en rejäl törn när jag började jobba på barnsjukhuset men även där tar ju livet tyvärr slut ibland. Barn som dör är det hemskaste som finns men jag har varit med om det också och jag vet vad som händer efteråt.

Men jag har aldrig varit med om att en hund dör, jag vet inte vad som händer efter att en hund har dött.

När Lina blev dålig gick det ju fort men jag hann ändå fundera på hur och vad vi skulle göra nu. Skulle jag behöva ta beslut om att avliva och i så fall var skulle hon få dö, hemma eller hos veterinären? Tanken på att hon kunde bidra till forskningen på DCM låg hela tiden med i bakhuvudet.

Nu fick jag ju inte bestämma själv och Lina dog på golvet i vardagsrummet. Jag var så lugn när hon dog och jag sa verkligen till henne att hon fick dö och inte behövde vara rädd. Jag pussade, pratade och klappade på henne hela tiden, både när hon höll på att dö och en liten kort stund efter.

Efteråt visste jag inte vad jag skulle göra. Jag var ensam hemma och husse var på jobbet. Vi har bestämt sedan länge att jag inte ska ringa honom om det händer hundarna något så att ringa nu och berätta att Lina just dött när han skulle flyga passagerare var det inte tal om. Han skulle inte få reda på det förrän 6,5 h senare när han kom hem.

Lina29jan14 Jag ställde mig upp och tog en bild på Lina där hon låg, det är bilden här till höger. Om man klickar på den blir den lite större men jag gissar att alla inte vill titta. Det är i alla fall därför jag vet nästan exakt vilken tid Lina dog, bilden togs bara någon minut senare.

Jag ringde veterinären i Helsingborg och frågade mitt i all gråt som forsade ur mig vad jag skulle göra nu. Hon som svarade var så snäll, hon sa att de kunde ta hand om Lina men att hon inte tyckte att jag skulle köra själv. Jag sa som det var, jag var ensam. Hon frågade var jag bodde och tipsade om veterinären på andra sidan motorvägen. Dit skulle det bara ta mig några minuter att köra.

Jag rullade över Lina på en filt men det var precis omöjligt för mig att lyfta henne, hennes kropp blev så tung nu när hon var helt slapp i alla musklerna. Jag ringde Emelie och pratade med henne, berättade att Lina var död och fick prata med någon en liten stund innan jag var tvungen att göra något.

Jag tog på mig jackan och sprang till det hus på gatan där en annan hundägare bor. Han var hemma jag lyckades få ur mig att min hund var död och att jag inte orkade lyfta henne. Det räckte, han följde med mig direkt.

Han hjälpte mig att vira in Lina i filten, bar ut henne till bilen, han körde oss till veterinären och han bar in henne (hennes huvud hängde så onaturligt ur hans famn jag ville rätta till det även om jag visste att det inte skulle hjälpa) men framför allt så visste han vad vi skulle göra och hur det hela gick till. Det kändes jättetryggt att det var just han av alla människor.

Sköterskan som tog emot oss frågade om jag ville att Lina skulle kremeras. Det ville jag. En obduktion dagen efter att Torkel Falk ställt DCM-diagnos och sagt att det bara var en tidsfråga innan hon skulle få hjärtsvikt, nej. Och Linas hjärta kunde inte bidra till forskningen nu när hon dött där hemma.

Lina fick behålla fleecefilten om sig som hon har invirad i, jag tyckte om tanken att hon skulle ligga lite bekvämare i en filt hemifrån även om jag vet att det inte spelade någon roll för henne längre. Det var för min skull, jag kunde inte låta bli att tänka på att det var en stor frysbox vi la henne på…

Jag lämnade mitt telefonnummer till sköterskan så de hör av sig sen när det är klart. Jag vet inte hur lång tid det tar och jag frågade inte.

Under tiden som jag suttit här vid datorn och skrivit detta inlägg så har klockan passerat tiden då Lina dog för exakt en vecka sedan. Nu vet jag vad som händer när en hund dör.

Den andra hunden

Om ”Livet med dobermann” hade varit en bok hade den varit slut nu. Kanske hade den varit för lång för att bara vara en bok, kanske hade det blivit en trilogi? Boken hade haft ett sådant slut som jag själv inte tycker om, då den hade slutat olyckligt och jag gillar lyckliga slut.

Men livet med dobermann är inte slut för det är ingen bok och dessutom finns det faktiskt en hund till.

Även om jag lyckades med det nästan omöjliga då i måndags när vi hade varit hos veterinären, jag glömde bort att Iris fanns. Dels för att jag var så fokuserad på Lina men även för att Iris inte tog så mycket plats den dagen. Hon tuggade ben och låg i soffan.

Det snöade hela måndagen och när klockan började närma sig midnatt såg jag plötsligt Iris bredvid mig i soffan och konstaterade att hon inte ens fått någon koppelpromenad den dagen. Min lilla gumma så snäll hon varit, självklart skulle hon få komma ut, det var ju fullt av vacker snö ute!

Jag fick en idé och började rusa runt i huset och leta i skåp och garderober. Var fanns midjebältet, var hade jag lagt expanderlinan, låg mina skidbyxor i tvätten? Iris vaknade till där i soffan och började följa efter mig, nog luktade det utflykt om det här beteendet?

Strax efter midnatt var både Iris och jag färdigklädda. Iris med reflexer och dragselen, jag med skidkläder, pannlampa och reflexväst.

Jag pussade på Lina, lovade att vi skulle vara tillbaka snart och sen gick vi ut. Gatorna låg tomma, tysta och var precis så snöklädda att det räckte för oss.

Det var ett skönt andningshål och fick mig för en kort stund att tänka på annat och vara glad.

Iris frustration över att sakta ner varje gång vi vände gjorde att jag försökte vända på olika ställen varje gång, chansen att grannarna låg och sov var ju rätt stor. Husen som ligger i anslutning till korsningen där vi saktade ner varje gång kan ha hört oss däremot.

Jag är glad att jag har den andra hunden, hon har gett mig många pauser de här dagarna.

Hej Lina,

Nu har det redan gått en vecka sedan jag först la märke till att du var dålig. De senaste dagarna har varit hemska, livet utan dig är jobbigt, jobbigare än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Linasljus Jag har faktiskt aldrig sett husse så ledsen förut. Iris klänger på honom hela tiden och följer honom vart han än går.

Det känns fortfarande helt overkligt att det livet med dobermann som började för snart åtta år sedan nu är slut. Att du helt plötsligt är borta. Jag går runt och tänker i meningar till dig (precis så som i det här inlägget). Det är så mycket jag vill säga dig!

Samtidigt som jag är glad över den långa tid vi fick tillsammans är jag nu smärtsamt medveten om hur stor del av mitt liv du hunnit bli på de åren.

Det gör fortfarande ont att tänka på dig och jag saknar dig så mycket. Jag vet att jag sa till dig att det var ok att du dog när jag fattade vad som höll på att hända men sanningen är att det inte alls var ok. Tvärtom. Jag vill fortfarande bara att du ska komma tillbaka…

Jag hoppas att du vet att jag älskar dig.

/Matte

Bilderna från i torsdags kl 13:32

Min lilla Lina, i torsdags var vi på stranden, kommer du ihåg? Du ville leka med Iris men hon var upptagen med att kolla efter fiskmåsar. Jag fotade er en massa men jag la nästan bara upp bilder på dig på bloggen.

Bland annat tog jag tre närbilder på dig kl 13:32 som jag först la upp men sedan tog bort från blogginlägget. Jag ville spara dem till ett annat tillfälle.

I lördags fick du följa med övriga flocken hem till Nemo. Som vanligt släppte vi ut dig ur bilen först så du fick hälsa på alla; Nemo, hans hundkompis Nelson och människorna en stund innan vi lät Iris komma ut.

I söndags fick du stanna hemma när vi andra var ute och sprang, du verkade lika nöjd ändå. I måndags och tisdags var vi ju hos veterinären och jag var så orolig för dig då att du bara fick komma ut på tomten för att rastas. Dessutom började det ju snöa då i måndags när vi var på väg till veterinären första gången, det kändes som att det var lika bra att du bara tog korta små bensträckare i trädgården i snön och blåsten.

När jag inte satt framför datorn och skrev på bloggen om vad som hade hänt satt jag med dig i soffan och klappade dig på dina bästa ställen och räknade dina andetag minst en gång i timmen. Det var så skönt när andningen blev långsammare i går kväll och jag hoppades att det var medicinerna som börjat verka.

Jag hade lite svårt att sova i natt, jag var så orolig för dig där nere i korgen. Jag tänkte på allt som varit och hur det skulle bli. Att du kanske inte skulle få vara kvar så länge till. Det gjorde mig ledsen och jag grät en stund i kudden.

I morse fick du dina fyra tabletter, du var så duktig som åt upp dem allihopa tillsammans med färskfodret. Slurp sa det bara. Det kändes som att du var lite piggare så när Iris och du hade vilat någon timme efter frukosten så frågade jag dig om du ville gå ut. Det ville du.

Du fick på dig den röda fleecen och vi gick i koppel ner för vår gata bara du och jag. Redan efter några steg märkte jag att du gick långsamt men det gjorde ju inte så mycket. Vi hade inte bråttom någonstans även om det kändes lite jobbigt att du inte var som du brukade. Du stannade hela tiden också. Tittade på fåglar, lyssnade efter ljud. Vi vände hemåt igen. Jag tog upp telefonen och filmade dig en bra stund innan jag stoppade undan telefonen, satte mig mitt i gatan och klappade på dig där du stod. Ville du inte gå fort så skulle vi inte göra det. Jag kämpade mot tårarna men ville inte gråta, du blev alltid så orolig när jag var ledsen.

När vi kom hem igen bäddade jag ner dig i soffan och tog med mig Iris och mina skidor ut för att leta rätt på ett bra snöställe. Jag skickade ett sms till Nemos husse för att se om de ville mötas och springa lite. Iris hade ju inte heller fått så mycket motion de senaste dagarna och hennes ben blir ju rastlösa mycket snabbare än dina Lina.

Med så kort varsel blev det inte någon träff med Nemo men Iris och jag hittade ett ställe där vi kunde åka några små varv i snön. Det var roligt och Iris var eld och lågor över att få dra!

Jag ville inte vara borta så länge från dig Lina så vi nöjde oss och började packa ihop. KL 13:52 tog jag en bild på mina skidor tillsammans med Iris innan vi åkte hemåt igen. På vägen stannade jag faktiskt till hos veterinären som ligger här i närheten, jag ville bara prata lite snabbt med dem om vad vi skulle göra om du snabbt skulle bli dålig Lina…

När vi kom hem igen såg du pigg ut, följde med ut på tomten och kissade vid en av björkarna på baksidan. Så skönt att se dig gå lite fortare och med svansen uppe! Vi gick in igen och du gick in mot soffan. Samtidigt som jag tog av mig mina skor tittade jag på dig i spegelbilden från våra skjutdörrar i hallen. Jag såg att du stannat upp och såg lite osäker ut där på mattan. Såg hur ditt ena bakben svajade lite innan du var tvungen att sätta dig på mattan.

Jag slängde jackan på golvet och skyndande fram till dig. Precis när jag kom försökte du ta ett steg men kunde inte hålla balansen och trillade omkull på sidan. Jag kom ihåg hur Expo trillade så där ibland när han överansträngde sig, Emelie brukade se till att han låg kvar så och klappade på honom en stund innan han kunde resa sig igen. Nu gjorde jag det samma på dig Lina.

Jag höll ditt huvud i min vänstra hand och pratade lugnande med dig, klappade dig över huvudet och ansiktet, pussade dig och sa att det inte var någon fara. Det tog inte många sekunder men jag hann ändå förstå där någonstans att detta faktiskt var slutet Lina. Att det var nu du skulle dö. Men jag fortsatte bara klappa dig, la handen över ditt hjärta som fortfarande höll igång där inne. Det är ingen fara, viskade jag till dig. Var inte rädd, jag är här, jag älskar dig Lina.

Sen tog du några djupa, lite längre andetag innan du slutade andas helt och allt var över. Klockan var 14:29 och du fanns inte mer.

Jag tittar på bilderna som jag tog på dig i torsdags kl 13:32 på stranden. Mina älskade vän. Jag vill att du ska komma tillbaka.
lina23jan142
lina23jan141
lina23jan143

Stars of Avalon Angelina Jolie
9 maj 2004 – 29 januari 2014

Lina möter Torkel

Innan jag skriver något annat måste jag säga tack. Tack till alla som varit så gulliga och tagit sig tid att lämna en kommentar eller skriva ett meddelande. Det känns som att jag är mindre ensam med det jobbiga då. Tack.

Nu till det jobbiga: I dag kl 10:30 träffade vi Torkel Falk (som är en av de fem hjärtspecialister som har kompetens att göra DCM screening på våra hundar, dvs ultraljud och 24-timmars Holter-EKG åt Svenska dobermannklubben).
28jan141
Här syns han i bakgrunden när han pratar i telefon på väg till rummet där Lina och jag satt.

Torkel lyssnade på Linas hjärta och jag sa vad jag visste om resultatet av undersökningen Lina gjorde 2011. Sen gick vi till ett annat rum och lilla Lina fick ligga på sidan på ett undersökningsbord när Torkel undersökte hennes hjärta med ultraljud.

Det tog inte många sekunder innan Torkel kunde ställa en diagnos och sa som det var; det här är DCM.

Han visade Linas kammare på skärmen och bilden där jag borde ha sett en tydligt pumpande rörelse nu såg något som bara darrade lite obestämt. Torkel sa att det bara är en tidsfråga innan Lina får hjärtsvikt.

Efter undersökningen sa han att bäst hade varit om man hade haft tid för att göra ett 24-h-Holter nu direkt och ett om en vecka för att se hur de mediciner Lina nu sätts in på gett för resultat. Men att vi skippar det nu och sätter in Lina på medicinerna direkt istället och gör 24-h-Holter om en vecka.

Jag ställde inte så mycket frågor för jag förstod att de svar Torkel skulle kunna ge just nu var gissningar. Jag vet redan att ibland går det fort och ibland går det inte lika fort. Istället pratade vi mer om de mediciner han satte in. Två av dem är ”människomediciner” som jag själv gett till patienter och en av dem förstod jag bättre när jag fick reda på att det var en ACE-hämmare, det känns alltid skönt när man förstår tycker jag.
28jan142
Jag kopierade information rakt från FASS.se om de fyra olika mediciner som Lina ska få:

Fortekor vet – hör till en grupp läkemedel som kallas hämmare av angiotensinkonverterande enzym (ACE-hämmare) för behandling av hjärtsvikt. .
Sotalol Mylan – motverkar störningar i hjärtrytmen genom att påverka hjärtats elektriska impulser. Sotalol Mylan används för att behandla störningar i hjärtats rytm.
Furix – ett snabbverkande urindrivande medel som befriar kroppen från överskott av vätska, samt sänker blodtrycket. Den urindrivande effekten märks redan efter 1/2-1 timme, är som störst efter 1-2 timmar och försvinner efter 4-6 timmar. Den blodtryckssänkande effekten kvarstår längre.
Vetmedin – behandling av hjärtinsufficiens hos hund härrörande från dilaterad kardiomyopati eller mitralisinsufficiens.

Det som gäller nu är alltså att hålla tummarna för att Lina svarar bra på medicinerna och sen ska vi se vad vi får reda på efter 24-h-undersökningen nästa tisdag.

Jag känner mig ledsen så klart men är samtidigt väldigt glad att jag upptäckte hennes symtom innan de egentligen inte fanns så många symtom. Alternativet som så många andra råkat ut för; att i brådska åka in med hund som har börjat samla på sig vatten i lungorna kan jag nu förhindra redan här hemma.

Att Lina faller omkull plötsligt antar jag att jag fortfarande inte kan utesluta men skulle det hända, ja då vet jag ju varför. Det kanske låter hårt men allt jag önskar är ju faktiskt att Lina inte ska lida eller må dåligt och det känner jag nu mig trygg med att jag har kontroll och delvis kan styra över nu.

Min gissning är ändå att Lina kommer att hålla ett tag till, hon är seg min tant.

Mitt hjärta, Linas hjärta

Lina fick ingen långpromenad i går eftersom vi andra var ute och sprang tillsammans. Lina fick nöja sig med kortare kissrundor och var ute på tomten bara. Hon var lika glad ändå och jag tänkte ta en längre runda med henne i dag istället.

När Lina låg som en kringla i soffan och sov under eftermiddagen la jag märke till att hon andades rätt så fort. Ibland drömmer hon och skäller i sömnen och det rycker i tassarna men det här var inte likadant. Hon bara andades snabbare. Kort därefter var det något som väckte henne och resten av dagen var hon bara som vanligt och jag tänkte inte mer på det.

Tidigt i dag åkte husse till jobbet och latmaskarna och jag sov till strax före klockan nio. Jag gav hundarna frukost, vi var ute på en liten kissrunda och sen satt sedan framför tvn och slöade någon timme under tiden som de vilade frukost. Lina låg i sin korg.

Iris vaknade till liv strax före kl 11 igen och började möblera om soffkuddarna och hoppa runt. Jag gick bort till Lina i korgen för att se om hon också kunde tänka sig att vakna till nu jag noterade direkt att min nyvakna Lina andades snabbare än vanligt. Inte flåsigt, inte ansträngt, bara snabbare. Satte min hand över hennes högersida där vid armen och kände hennes hjärta slå. Fort, jättefort.

Bad Iris komma och satte min andra över hennes hjärta. Iris som stökat runt och var pigg hade ett hjärta som tickade hälften så fort. Från det ögonblicket kände jag mig bara stressad och kunde inte tänka riktigt klart.

Jag skrev ett meddelande till någon med koll och frågade om man kan åka in med en hund som har hög puls och andas lite fortare. Fick till svar nästan direkt att om Lina hade mer än 30 andetag per minut så skulle jag åka in med henne. Jag visste direkt utan att ha räknat att det var precis det hon haft i går när hon låg där och sov i soffan. En del saker vet jag bara efter att ha räknat andetagen på x antal sovande patienter genom åren.

Lastade in båda hundarna i bilen och åkte mot veterinären i Helsingborg där hjärtspecialisten Torkel Falk jobbar. Ringde dit efter att jag börjat köra och satt i telefonkö en stund innan jag kom fram. Sa då att jag var på väg med en hund som jag trodde hade hjärtfel och frågade om Torkel jobbade i dag. Det gjorde han inte men jag var ju redan på väg och hon som svarade lät lite förvånad först. Jag hade ju sagt att hunden mådde bra och bara hade hög puls och andades lite fortare men så frågade hon plötsligt; Vad sa du att du hade för ras? När jag svarade dobermann så hörde jag riktigt hur läget blev annorlunda. Hon sa att de inte hade några tider, att alla veterinärerna på mottagningen skulle ta lunch om 25 minuter men att hon skulle hitta en som skulle hjälpa oss när vi kom fram.

När vi kom dit var det en glad Lina som följde med mig in. Vi skulle gå någonstans utan Iris och här luktade det ju både hund och katt, Lina pep förväntansfullt. Vi blev visade till ett rum nästan direkt och efter bara någon minut kom en veterinär. När hon hade lyssnat på Linas hjärta med sitt stetoskop så sa hon direkt att vi skulle röntga Linas lungor och ta ett EKG.

Som genom ett trollslag försvann all den stress jag känt och jag fylldes av ett sansat lugn. Det finns bara en sjukdom jag förberett mig på i alla år med Lina och det är DCM. Nu hade jag låtit magkänslan styra och åkt in direkt och fått rätt, jag visste varför vi skulle röntga lungorna och sa till veterinären att jag inte hade märkt av några symtom på lungödem.

Vi pratade lite om hjärtundersökningar och jag kunde flika in lite fint att Lina faktiskt varit på Ultuna och fått hjärtat undersökt ordentligt i mars 2011. Det var skönt att den kvinnliga veterinären visste precis vem Jens Häggström var och att hon märkte på mig att jag hade lite koll. Det var skönt att kunna berätta för henne att jag visste att undersökningen då visade att Lina hade extraslag på hjärtat men att väldigt få av dem var kammarutlösta.

På väg till röntgen passade Lina på att skälla på en schäfer som låg helt still på en bår utanför röntgen. Jag vågade inte titta om han andades eller inte men talade om för Lina att man inte kan skälla på dem som är så trötta och sjuka att de inte ens orkar eller kan stå. Lina godtog tack och lov det och vi kunde med värdighet passera hunden in i röntgenrummet.

Lina tyckte inte om att ligga på sidan på det kalla, hala bordet men hon är ju så snäll att hon låg där så fint ändå. Vi tog en bild från sidan och en uppifrån.

Vi fick gå tillbaka till rummet vi kom ifrån och en sköterska kom in och tog ett EKG på Lina. Lina fick gosiga filtar att ligga på och elektroderna sattes fast på hennes trampdynor, så gulligt.

27jan141 När vi väntade på veterinären satt jag på filtarna bredvid Lina och klappade henne på huvudet som jag vet att hon gillar. Hon låg med tassarna i kors och var så där cool som bara Lina kan vara. Samtidigt hade jag hennes högersida mot mitt lår och kände hennes hjärta som slog så fort därinne.

När veterinären kom tillbaka hade hon med sig EKG-remsan. Jag såg direkt att den inte såg ut som den skulle. Även om jag inte är någon expert på EKG så vet jag ju hur ett normalt ska se ut och detta var inte normalt. Däremot hade jag haft helt rätt om lungorna, röntgenbilderna hade sett bra ut.

Som jag fattade det så har Linas kammare slutat fungera som den ska. Linas puls låg på 200-240 (normalt är väl 80-100) och vi bokade in en tid till Torkel i morgon tisdag. Veterinären skrev ut betablockerare (lugnar hjärtat och pulsen) till Lina och vi fick åka hemåt och jag skulle se till att Lina håller sig lugn.

Innan vi åkte frågade veterinären hur det kom sig att Lina hade gjort de där undersökningarna då 2011. Hon sa även att det var väldigt uppmärksamt av mig att komma in så fort och tidigt då de flesta kommer in först när hunden har börjat få problem med andningen och börjat flåsa mer. Jag tänkte svara henne att jag varit beredd på det här i sju år nu men lät bli.

Stannade bara till på apoteket och den närliggande djuraffären på väg hem och hämtade medicin/köpte ben. När vi kom hem och jag tog ut Lina ur bilen såg jag att hon mådde risigt, när vi kom in fick jag det bekräftat; hon ville inte ha varken benet eller grisörat som jag hade köpt.

Lina är väldigt känslig för hur jag mår och är jag ledsen blir hon orolig, därför bad jag henne att lägga sig i korgen och gick upp för trappan för att hon skulle få vila i fred. Tog inte många sekunder innan hon kom efter.

Så jag satte mig i soffan här uppe med henne under tiden som Iris hade benkalas där nere på undervåningen. Nu hörde jag med varje andetag Lina tog att hon inte andades helt normalt med tanke på att hon legat still i soffan och inte rört sig ur fläcken på flera minuter.

Efter det hämtade jag mitt stetoskop. Om jag med handen kunde känna att Linas puls var hög så var det inget mot det jag fick höra när jag lyssnade. Ett normalt hjärta låter dunk-dunk i ett trevligt tempo, Linas lät som det gör när man härmar ett tåg (ånglok) med munnen när man leker med en tågbana. Fast det här ångloket körde på högsta fart.

Jag vet inte om Lina har DCM innan Torkel sagt det till mig efter att vi träffat honom i morgon. Jag vet inte hur bra hon kommer att svara på medicinerna eller vad som kommer att hända nu. Men jag antar att Linas dagar plötsligt är räknade och hennes tioårsdag i maj känns plötsligt väldigt långt bort.

Samtidigt känner jag mig så tacksam mitt i alla tårarna som rinner så att jag knappt ser tangentbordet framför mig. Tacksam för att jag fått ha kvar min hund så länge när så många andra drabbats så tidigt. Tacksam för att min hund är en lugn tant och inte en hund som är pigg och i sina bästa år med hela långa livet framför sig. Tacksam över att jag fått så många år med henne när jag vet hur många andra som aldrig ens fått hälften eller en tredjedel så mycket med sin bästa kompis. Att jag, oavsett hur det blir, känner att Lina redan fått ett helt hundliv!

Min lilla Lina som jag älskar dig.

En backe och en bil

Fråga mig inte varför men husse och jag bestämde oss för att köra intervallträning i en lång och seg backe här i närheten. Att springa intervaller med hund som inte får dra i kopplet när vi springer blir knöligt. Iris fick följa med ändå.

Det är ungefär tre km till själva backen så vi värmde upp med att springa dit. Iris fick springa lös en del av vägen dit och var så lycklig när hon skuttade runt i sin rosa reflexväst.

Väl framme vid backen bestämde vi att vi skulle springa upp till tredje paret ”reflexpinnar” uppe på krönet och vända där och tillbaka igen, kanske 100-120 m? På båda sidor om grusvägsbacken är det stora åkrar så långt ögat når nästan så risken för rådjursjakt var liten.

Jag testade att hålla i Iris koppel när husse stack iväg före mig uppför backen men det blev ju som att åka knapplift uppför backen. Hon blev galen!

Så hon fick vara lös och först följde hon efter husse, hon tyckte att det var jätteroligt när han satte fart uppför backen. Sedan upptäckte hon att det innebar att jag inte var i närheten och var tvungen att rusa till mig. Vi sprang upp för den där backen 5 resp 6 gånger och Iris körde egen budföring mellan oss under tiden.

Trafik på grusvägen är ovanligt och därför var det så typiskt när en bil dök upp över krönet precis när husse var längst upp och jag längst ner i backen och Iris lekte med min högra handske och skuttade runt för sig själv typ i mitten av oss!

irisintervallspring2
Iriiiis! ropade jag så högt och säkert lite panikslaget att Iris bara tvärstannade och släppte vanten. Iiiriiis, ropade jag igen och hon kom rusandes. Åh, så mycket beröm hon fick när bilen sakta rullade förbi oss och jag höll i Iris halsband med ena handen och vinkade som tack till bilen för visad hänsyn.

Även om det aldrig var någon fara då bilen kom på långt avstånd, Iris syntes så bra med sin väst, hon kom efter 3 sekunder och bilen sänkte farten men det kändes ändå i magen ett kort ögonblick.

Efter att ha plågats klart i backen sprang vi hemåt igen, Iris och husse hurtbulle höll ett lite bättre tempo än jag och den sista km av 7,6 sprang jag själv. Insåg att Lina nog kan följa med även på intervallträning i backe då tanten fortfarande har klart bättre kondis än sin matte.

Lördagsfin i isbjörnströja

I går var det här gänget ute och gick en promenad på grusvägar och skogsstigar. Nemo var snyggast klädd på lördagspromenaden.
25jan141

25jan142 Nemo och Iris fick även vara lösa en stund och hoppade runt bland träden. Jag försökte ta en bra bild på Nemos tjusiga isbjörnströja men det gick inte så bra, det var för mycket fart på hundarna, det blev bara sudd.

När vi hade promenerat färdigt blev vi bjudna på lördagsfika. Alla fyra hundarna var med oss och det var väldigt lugnt, skötsamt och tyst faktiskt. De turades om att tigga och vila.

Iris och Nemo försökte göra inbrott i lådan med leksaker och min vante hittades på flera olika ställen men det är ju lite charmigt och gör att man inte sitter vid fikabordet och slöar till.

Ingen snö men för kallt ändå

I går träffades Eva och jag i Lund för att träna lydnad.

Evas ville vara säker på att det var snöfritt där vi tränade och vi hördes av bara några timmar innan vi skulle ses för att kolla av väderläget och bestämde oss för att köra.

Väl på plats i Lund var det mycket riktigt snöfritt och bara en minusgrad men det är något speciellt med skånsk vinter och framför allt; skånsk vind. Det var iskallt! Jag lät Iris ligga kvar i bilen när vi kom dit för att kunna kolla på Eva och Vega när de tränade först men det gick inte många minuter innan jag det inte gick längre. Jag var tvungen att röra på mig!

Gick ut på planen och gjorde lite hopp och satte ut mina gula små koner som jag skulle ha senare. Gick tillbaka till Eva och försökte fokusera på dem. Kallt, kallt! Jag gav upp och gick och hämtade Iris ur bilen, lät henne behålla täcket på för att jag frös.

Sen körde vi rutan med maximal rörelse för att hålla oss varma. Jag skickade Iris mot rutan från en sidan, belönade och gick vidare mot nästa sida. Först klickade jag henne och hon fick godisbit som belöning men på slutet körde jag med bollen, då gick jag bara runt, runt rutan och skickade/kastade in mot mitten och Iris sprang som en skottspole fram och tillbaka.

Eftersom bollen var med så blev det automatiskt att vi tränade på positionen innan jag skickade henne också. Tyst och fokuserat ville jag ha det och det är en utmaning när jag håller bollen i handen. Störningen av Evas hundar Vega och Hedvig var inga konstigheter.
lundsbk24jan14
Iris tyckte att det var kul att träna (som alltid) och hennes glädje smittade väl av sig på mig men jag erkänner att vinter utan snö och bar gräsmatta utan värme är irriterande. Och det är banne mig makalöst att en minusgrad kan vara så sabla kallt!

Eva bloggade om dagen med bilder här