Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 621 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 629 Livet med dobermann – Sida 46 – En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!

Blir man klokare med åren?

Nu när jag har hela bloggen samlad här på ett och samma ställe har jag kollat en del på gamla inlägg och kan konstatera att bara fyra månader efter att jag skaffade Lina, två månader efter att jag började blogga, redan då skrev jag om bråk och uppfödare i dobermann-Sverige.

På dobbe-forum just då handlade många inlägg om Linas uppfödare och hon var även flitig på att svara på forumet och på sina bloggar. Mycket av kritiken och bråken som var då kände jag mig träffad av fast jag inte borde ha tagit åt mig och jag skrev bland annat i juni 2006;

Slutligen skulle jag önska att alla hundägare skulle vara snälla och hjälpa varandra, istället för att stjälpa varandra. Detta är även orsaken till varför jag fortsätter att stå fast vid att man ska prata lugnt och artigt med varandra och inte skrika. För ingen är perfekt, alla gör vi misstag. Och den dagen jag gör dem så tar jag gärna konstruktiv feedback så att jag kan bättra mig istället för en utskällning. Tänk så trevligt om detta även kunde gälla i alla hund- och dobermannforum där ute i cyberrymden.

Ändå var detta innan facebook, när de flesta bara hade en hemsida (som inte updaterades så ofta), ett fåtal hade en blogg.

I ett annat inlägg från juni 2006;

Att alla inte kan hålla sams i kennel-världen är oturligt och icke önskvärt, men samtidigt inte så ovanligt antar jag, en viss konkurrens råder ju mellan uppfödarna.

Men om dessa uppfödare och så kallade vänner av rasen för ett ögonblick påstår att den sandlådenivå som just nu dominerar diverse forum är saklig debatt som på något sätt bidrar till någon slags kvalitetsförbättring, kan jag bara beklaga och rycka på axlarna att just rasen dobermann drabbats av dessa individer. (Det finns undantag tack och lov!)

Hade det inte varit för att jag själv fick mig en ful släng av sleven nu i december på det slutna uppfödarforumet så hade jag sagt att det numera var sällsynt med skitsnack på den låga nivån. Alla har med andra ord inte klivit upp ur sandlådan ännu men tonen har faktiskt blivit bättre.

Eller så bråkas det inte om samma saker längre. Då var det personangrepp och anklagelser angående enskilda hundar eller uppfödare, nu lägger folk sin energi på att ha olika åsikter om facebooksidor och annat.

Men det viktiga är ju inte vad alla andra gör utan vad man själv gör. Med andra ord; har jag blivit klokare med åren?

Mina erfarenheter är uppdelade i tre; den ena delen är starkt kopplade till bloggen och är det något man lär sig genom att skriva välläst blogg så är det att inte lita på någon och tänka efter före. Förr litade jag på folk på ett helt annat sätt och var rätt naiv. Hörde jag en snyftig historia så trodde jag oftast på personen i fråga, nu vet jag att det ofta är självförvållat och ofta är rätt kryddat. De som tar sina bråk och snyfthistorier offentligt vill höras och synas. (En av anledningarna till att jag t ex inte publicerade hela den där tråden om vad som skrivits om mig på det där forumet)

Den andra delen är den riktiga världen. Det som inte händer på min mac. Dobermannklubben och dobermannägarna som jag träffar. Tack och lov är det den världen som är det absolut bästa med att ha dobermann och jag är så glad att jag upptäckte den biten. När jag satt hemma och var ny inom rasen så trodde jag att det som hände på nätet på något sätt avspeglade den riktiga dobermannvärlden, nu vet jag att de två sakerna har väldigt lite med varandra att göra.

På nätet blir det lätt klanbildningar (kennelbildningar) och folk hänger upp sig på strunt. I verkligheten tror jag faktiskt att jag träffat och/eller tränat med hundar från de flesta kennlar i Sverige och jag har aldrig brytt mig om varifrån de kommer eller vem som fött upp den när det kommer till träning eller träffar. (Även om jag vet att det finns ett fåtal som bara tränar med ”rätt” dobermannägare och faktiskt lägger energi på sådant men det är ju bara att beklaga att de inte blivit klokare med åren)

Dobermannklubben har under mina år med dobermann gått från något tråkigt som jag inte brydde mig så mycket om till att vara den grupp av människor som jobbat för att få till förändringar inom aveln och DCM, de som varje år lägger ner tid och möda på att ordna ett riksläger (som bara det är värt hela årsavgiften till SDK för att få vara med på), ordnar utställningar, tävlingar, träffar samt engagerar sig för både medlemmar och rasen.

Jag har även förstått att inget händer av sig självt och försöker hjälpa klubben med det jag kan.

Den tredje och kanske viktigaste delen är att jag nu är medveten om allt jag inte lärt mig ännu. Alla misstag jag gjort, de flesta med Lina den stackaren men även med Iris, som jag lärt mig mycket av. Att jag nu känner mig själv och mina hundar bra nog för att veta på vilket sätt jag vill träna dem på, oavsett vad eventuella proffs har att säga om den saken. Vad jag tycker är roligt och hur liten betydelse det faktiskt har vad andra tycker om mitt sätt att ha hund.

Bloggen hjälper mig även att hålla minnet av den första tiden med dobermann levande och jag hoppas att den hjälper mig att vara ödmjuk inför andra som är nya och inte lärt sig ännu. Hur jobbigt det kan vara ibland.

Kanske har jag blivit klokare med åren då? Samtidigt läser jag det jag skrev för snart åtta år sedan och inser att jag var rätt klok då också, det stämmer fortfarande det jag skrev.

Kan heller inte låta bli att klura på om fröken Lina, numera tant Lina, blivit så mycket klokare med åren? Svaret på det är väl nja men hon ser väldigt klok och världsvan ut med sina gråa strån och snälla blick.
lina23jan142

Lina på vinterstranden

I dag åkte hundarna och jag till stranden. På nyårsafton var den solig, med Anna var den blåsig och regnig, nu var den vintrig och när vi kommit ner till vattnet släppte jag hundarna så att de fick gå lösa. Lina undersökte och nosade sig fram, försiktigt.
23jan141

Hon konstaterade att det var halt och läskigt på sina ställen och tassade fort förbi när det blev obekvämt. Fy, varför skulle hon behöva gå på allt det här äckliga?
23jan142

Sen när vi kom ut på en sanddyn och det blev bättre tassfäste så blev hon jätteglad och började springa runt precis som Iris.
23jan143

Det passade sig till och med att försöka få Iris att leka och springa med henne.
23jan144
23jan146

Lina gjorde många ”smygande tigern” på Iris. Dvs hon står still och hukar lite (som om hon tror att hon inte syns lika bra) när Iris kommer mot henne. När Iris fattar var hon pysslar med ökar hon farten och springer mot Lina som i sista stund slutar tigra sig och möter upp.
23jan145

På en strand finns det mycket att tugga på. Fryst tång, snö och snäckskal åt Lina i dag.
23jan147

När vi hade knatat runt där i 30-40 minuter hade Iris hunnit blöta ner hela sig och simmat så då avbröt vi promenaden och åkte hem igen. Lina var helt torr efteråt…

Inomhusdagar

21jan141 I helgen har jag jobbat natt med en dum förkylning samtidigt. Samtidigt har det blåst kalla vindar utomhus.

Min motivation att vara ute under de senaste dagarna har varit dålig kan man lugnt säga.

I går tog jag till latmansknepet nummer ett när båda hundarna fick lägga sig i hallen under tiden som jag tömde en liten påse Eukanuba för papillonisar. De kulorna är små, små och när jag var klar sa jag varsågod och hundarna sprang runt och letade småkulor i hela vardagsrummet.

I dag har jag varit ordentligare och körde t-sök här inne. Först fick båda hundarna värma upp på burkbanan där jag hade lagt en frolic i fem burkar och T i en.

Trodde att jag skulle lura dem bägge att markera fel men icke. Lina försökte markera frolicburkarna men insåg fort att det inte lönade sig och letade rätt på T-burken.

21jan142 Iris däremot, hon letade bara efter T-burken och verkade inte bry sig ett dugg om Frolicarna. Det var så kul att jag bestämde mig för att involvera husse. När jag gick ut för att rasta Iris fick husse gömma en T-påse här inne.

I vanliga fall gömmer jag grejerna själv och det var nyttigt att veta lika lite som Iris om var påsen var gömd. Plötsligt fick jag hålla reda på var Iris letat, var hon inte letat och försöka hjälpa henne så gott jag kunde.

Husse hade lagt på sen i en blomkruka som står på golvet och Iris hittade påsen så fint, även om hon nästan demolerade växten i krukan på kuppen innan hon valde att lägga sig och markera istället.

Iris och jag gick ut igen och husse fick gömma påsen på nytt. Denna gången hade han stoppat den under kylskåpet och Iris hittade påsen, drog ut den och sen liggmarkerade hon. Min duktiga lilla plutthund!

Varning: made in China

För inte så länge sedan spreds det som en löpeld inom hundvärlden via forum och bloggar; informationen om att de tuggben vi ger våra hundar faktiskt är giftiga och tillverkas på ett mycket tvivelaktigt sätt med hänsyn till miljön.

Jag minns att några av företagen som säljer tuggbenen gick ut och dementerade att det var så illa, att de hade koll på sina varor. Att de inte använde sig av sådan hud i sina tuggben.

Själv fördjupade jag mig inte så mycket i det och visste inte riktigt vad jag skulle tro. Tänkte inte så mycket mer på det men behöll en liten varningsflagg någonstans i bakhuvudet.

Så stod jag på Ica häromdagen, skulle köpa tuggben av välkänt märke i 10-pack. Min lilla, lilla flagga i bakhuvudet vaknade till liv och började vifta. Jag läste på förpackningen och letade efter ursprungsland… och där stod det CHINA.

Hmmmm… en förvirrad Madeleine på Ica skrynklar sin panna, det var ju i Kina man gjorde de där vidrigt giftiga benen där de som jobbar i fabrikerna dör i cancer och allt var dåligt och miljöfarligt. Fan, hur var det nu, fanns det dåliga och bra fabriker i Kina?

Plockade upp en annan förpackning tuggben av annat märke och började leta på förpackningen. Där stod det inget alls. Det kändes fasen ännu mer suspekt. Det blev inga tuggben, jag köpte märgben med mig hem istället men tänkte ändå inte mer på det.

Så länkade Eva i dag till bloggen Cutie Pie Polly av Tina Tingsjö och hennes inlägg 5 skamlösa lögner Dogman, Gibbon och Petfood matar hundägare med som är fortsättningen på det tuggbensinlägg som jag läste efter spridningen på facebook sist.

Förutom själva blogginlägget har Tina skrivit en 55 sidor lång rapport som går att ladda ner och som heter:
varningmadeinchina
(Testa att klicka på bilden ovan för att komma till rapporten)

Jag har inte läst hela texten ännu, bara skummat igenom den och det räcker. Det räcker för att se att Tina har gjort ett ordentligt jobb med att samla fakta, det räcker för att förstå och övertyga mig om att det aldrig mer köps ett tuggben till mina hundar igen!

Så även om du som läser detta inte själv orkar läsa allt så bara ögna igenom det, kika på det, fundera över det. Själv kommer jag att lusläsa det så snart jag skrivit klart detta inlägg.

För med det jordbruk och de lagar och det sätt som saker sker på i Kina just nu, det finns inte en chans i världen att en enda svensk tuggbenstillverkare kan säga att deras tuggben från Kina inte innehåller gifter och tillverkas på ett bra sätt. Inte en chans.

Tack Tina. Tack och lov för att det finns människor som du! Hoppas att varenda hundägare i hela Sverige läser det du skrivit, några av dem måste ju vara politiker.

Svansblod

För ungefär två år sedan hade vi lite bekymmer med Iris glada svans som fick ett litet sår på tippen och blodade ner hela huset. Nu har det hänt igen och vi har ett fasligt sjå att få den där svansen att läka ihop tillräckligt bra och länge för att hon inte ska slå upp den varje gång hon viftar loss i samband med att någon av oss kommer in genom ytterdörren.

Precis som sist slås den upp hela tiden, precis som sist slickar hon på svansen fast hon inte borde. Precis som sist blodar hon ner väggarna både inom- och utomhus!

Pisksnärtsvansar är lite knepiga faktiskt.

Väder och vind

Ja, det är vinter men nej vi har inte haft så mycket snö här i Skåne. Det har snöat vid två tillfällen så vi fått en liten magisk vit hinna på marken som sedan hunnit töa bort till nästa dag. Dvs, hittills har vi fått två långpromenader med snö på backen denna vinter.

För att göra det bästa av saken så planerade jag in en liten träningsträff med andra dobermannägare nu när vi har barmark. Ska det ändå vara grönt får man göra det bästa av saken!

Så i går natt föll snön och i dag har den lyckats hålla sig fast på backen trots enstaka plusgrad. Blir det lite varmare försvinner den och allt blir blöt-gröt, blir det lite kallare förvandlas allt till is. Det enda som verkar vara konstant just nu är den skånska blåsten. Min träningsträff fastande någonstans där i mitten och fick ställas in precis. Tur det kommer nya dagar och nytt väder…

Jag själv älskar ju snö och befinner mig i ett Skåne där jag får höra klagomål åt båda hållen hela tiden. Regnar det så vill man ha snö för att slippa regnet, när det snöat i fem minuter önskar man att fick tillbaka gårdagens hällregn istället för att det ska bli så kallt och halt. Det är på gränsen till stressande att lyssna på då ingen är nöjd oavsett.

Min snölängtan har i alla fall fått mig att planera in ännu en utflykt norröver bara för att vara säker på att få njuta av snö som den ska vara; i mängder och med minusgrader i luften.

…och drömmer om att få vakna till det här!

The Amazing Dobermans

theamazingdobermans Världens bästa dobermannrulle från 1976, The Amazing Dobermans går att se här.

Komplett med cirkuskonster, de stoppar de elaka rånarna och räddar flickan i slutet. Kort och gott den har allt, haha.

Önskade bara att hundarna var med i alla scener i filmen!

HELA bloggen, minns du Lina?

De första fem åren av mitt bloggande höll jag till på my.opera. Sedan snart tre år tillbaka håller jag till här och är väldigt nöjd med wordpress-formatet men det har alltid stört mig att mer av hälften av inläggen och bloggen ligger på ett annat ställe. Samtidigt har jag inte velat flytta inläggen heller då det skulle innebära att alla kommentarerna jag fått genom åren skulle gå förlorade.

När jag nu i dagarna blev uppmärksam på att my.opera ska stänga ner allt den 1 mars så blev jag lite stressad och olycklig. Allt jag skrivit, hela min dobermannresa från början skulle försvinna!

Efter lite pill så lyckades jag med hjälp av husse att importera alla inläggen hit! Nu hade jag sparat vad som sparas kunde. Till min stora glädje upptäckte jag att även kommentarerna följt med i flytten, HURRA!

Så nu sitter jag här med varenda inlägg som jag någonsin skrivit på samma ställe, allt sedan maj 2006!

Jag ska gå igenom och titta över så att alla bilder kommer med ordentligt men nu är det inte bråttom på något sätt. Jag har nu i lugn och ro börjat bakifrån och i går kväll satt jag vid datorn och log åt alla minnen och bilder.

Minns du Lina när vi..? Lina, kommer du i håg när…? Det är knappt att jag själv kommer i håg den här hunden som nyss fyllt två år på bilderna från juni 2006.
9juni062
9juni061

Tre dobermannflickor

13jan142 Vår flock ska inte utökas och jag längtar inte efter en tredje hund. Det är sällan jag verkligen känner sug efter en valp mer än att de är gulliga, söta och det är kul att vara med dem.

Visst pratar vi om ibland om vad som ska hända i framtiden men det handlar bara om vad som händer när vi förlorar någon av våra egna hundar. Ska vi ha en hund här hemma eller skaffa en till då?

Men det finns faktiskt en hund som jag inte skulle tveka på att ta direkt om matte av någon anledning inte skulle kunna eller vilja ha kvar henne och det är Anna. Hon är så gullig, hon har ett fantastiskt sätt och är en otroligt positiv hund. Men kanske viktigast av allt; hon smälter in hur bra som helst med mina hundar. Det är nästan som att hon redan är tredje hunden i vår flock. Hon beter sig dessutom som att hon alltid hade bott här.

Visst, Iris och Anna leker och har kul tillsammans, men det är på Lina som det märks bäst ändå. Lina har inga problem med att vara nära Anna och tugga ben eller slappa i närheten av henne.

Nu när Anna och Emelie har åkt tåget hem till Stockholm igen känns det lite tomt utan Anna, nästan som att det saknas en hund.
13jan141

Strandblås!

Igår blåste det som fasen och vi utnyttjade än en gång stranden för att rasta hundarna istället för att plåga oss runt med hundarna på koppelpromenad. Otroligt nog var vi inte ensamma på stranden, vi mötte faktiskt flera hundar men när vi inte såg några fick Anna och Iris springa lösa som de ville.

Iris spanade i horisonten efter sjöfåglar och Anna hängde på dit Iris sprang och skällde för att liva upp stämningen lite extra. När jag ser att hon mållåser på något kallar jag in henne, bra träning.

(Iris har rosa halsband, Anna har gult och det blåser som fasen)

Husse och Lina var också med men husse gick med henne i koppel hela rundan. Lina var väldigt nöjd med det, rullade sig i sanden, de kampade med kopplet, Lina nosade på tången.

En annan sak som Iris gillar förutom att spana efter flygfän är att springa upp och ner för höga kanter. Hon passade på att dra några repor upp och ner på stranden med Anna hack i häl.
12jan20141
12jan20142
Det handlar inte ens om att stanna där uppe, bara att röja upp och ner.
12jan20143