Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 621 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 629 Livet med dobermann – Sida 97 – En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!

Inlägg

Publicerat

Märgben och små vilda djur

Idag var det säsonsgspremiär för märgben här hemma hos oss. När vi bodde i lägenhet fick hundarna äta märgben lite när som men sedan vi flyttade till huset får de bara äta märgben utomhus. Ett säkert vårtecken med andra ord när de nu fick ligga och smaska på varsitt på gräsmattan.

Väldigt skönt var det att få gräva mitt grävprojket i fred utan att Iris gnällde bakom staketet som vi tillfälligt satt upp. I värsta fall studsar hon över också, ett 1,10 m högt staket är tydligen inte nog för att stoppa Iris…

Mitt i bentuggandet tog sig Iris en liten bensträckare, rullade sig i gräset, gick ett litet varv. Plötsligt kom hon knatande mot mig med en liten pinne i ena mungipan. Såg så nöjd ut som hon alltid gör när hon bär på något.

Åhhh har du hittat en pinne…. (tänka, tänka) AAAAAAHHHHHH LOSS PÅ DEN!!

Den där pinnen var ingen pinne. Det var en liten svans. Och det var det enda som stack ut ur munnen på Iris men hon släppte den direkt när jag freak-skrek loss.

Var sjutton kom lille musen ifrån? Efter att vi fotat den lille fick han en sista vila i hästhagen på andra sidan staketet.

Några timmar senare gick jag och Lina på kvällspromenad. Ute på gatan satt plötsligt en rätt så stor padda. Jag gillar inte paddor, när Lina får tag på dem så löddrar hon om munnen och ser galen ut!

Som tur var verkade Lina inte vilja tugga på honom och jag kunde peta lite på paddan med foten, ska du inte hoppa iväg nu lilla paddan? Men paddan bara låg still, jag tror det var för kallt för att den skulle orka hoppa så mycket. Tyvärr är min paddkärlek inte tillräckligt stark för att vi skulle ge oss på ett räddningsförsök, paddan fick ligga kvar och vi gick hem igen.

Nu nyss när jag släppte ut hundarna för en liten nattkss höll jag på att kliva på en liten ödla på väg in igen. Min ödlekärlek är större än min paddkärlek och jag ville inte lämna honom ute i det kalla. Ödlan fick följa med in och värmer/vilar upp sig i en plastburk. Iris tittade noga på och övervakade flytten in till burken. I morgon ska han få komma ut i solskenet igen.

Så många vilda djur, nu måste det vara vår ute!

Publicerat

Stilpoäng eller avdrag?

I dag var hela flocken ute och sprang tillsammans! Husse höll i Lina och jag sprang med Iris.

Efter dagens 10 km kan jag återigen intyga att rådjur är precis dumma i huvudet! När de står mitt ute på en åker med några km fritt i alla vädersträck så väljer de att börja springa och springa rakt mot Lina och husse. Jag lovar och svär att när jag vände på huvudet för att se var de tog vägen så passerade två av dem ungefär 20 meter bakom Lina (som var lätt uppe i varv kan jag säga!)

Mötte en häst i sällskap en en liten hund också på den smala grusvägen. Ryttaren vände upp hästen mot oss när vi kom springande så att hästen skulle se oss. Vi gick förbi med hundarna istället för att springa. Även om hästen trampade lite nervöst och vi passerade både hästen och lille hunden på nära håll så gick det jättebra och det var det bara glada miner och ”Hej” och ”Tack!” och vänlighet, sånt gillar jag!

Pga rådjuren och hästen så missade vi milen under 60 min. Istället blev det 61 minuter…

När vi kom hem tränade jag platsliggning med Iris. Även om vi bara tränade här hemma på gräsmattan så kopplade jag upp henne för att öva hela biten med att koppla loss hunden. Gick 15 meter ifrån henne och lät henne ligga tills hon la ner hakan och huvudet i gräsmattan. Då berömde jag och gick tillbaka och satte henne upp.

Nästa gång tog det ungefär en minut innan hon la ner huvudet, då berömde jag igen men lät henne ligga i ytterligare en minut innan jag gick tillbaka och såg hur Iris såg ut där hon låg. Kolla bakbenen!

När hon lägger ner huvudet så skjuter hon liksom fram hela kroppen och lägger huvudet väldigt långt fram. Ser ju inte bekvämt ut direkt. Blir det avdrag för den förflyttningen eller får man stilpoäng för den tro?

Publicerat

Nystart för hemsidan och träningen!


Sedan några dagar tillbaka har svenska dobermannklubben södra en ny hemsida. Det är jag som har tagit över och nu ser jag fram emot att uppdatera och fixa för fullt! Det blir ett kul år med SDK Södra! Det ska anordnas RM och utställning men jag hoppas även på lite korvgrillning och dobermannträffar. Har du som läser detta förslag på det sistnämnda så hör dig, här eller maila!

Vill ni titta in på den nya sidan (på den gamla adressen): Svenska dobermannklubben södras hemsida.

Det är inte bara hemsidan som nystartar, jag har även bestämt mig för att ta tag i mig själv och börja träna ordentligt igen. Dvs med lite mer struktur, tanke och mål. Det var länge sedan nu och den härliga våren och diverse flitiga bloggare har inspirerat mig!

I morgon börjar därför lydnadsträningen på allvar och jag vet redan vad det är vi ska träna. Träningsdagboken är framtagen och det känns riktigt kul!

Publicerat

Jeanstvätt…

I dag gick husse ut med båda hundarna när jag vilade lite för att jag skulle jobba natt. Han hann inte gå så långt innan de fick möte av en annan hund och bytte håll för att slippa eventuella voff från Lina. Då kom en hund från andra hållet samtidigt som Iris satte sig för att bajsa.

Husse tyckte Iris tajming var lite dålig men det är inget emot vad han tyckte när Iris efter att ha bajsat klart kastade sig ut i kopplet, skällde på mötande hund och sprätte upp allt bajs på husses jeans!!

Promenaden hade tagit slut där, de hade vänt och gått hem omedelbums. Båda hundarna hade uppfattat att husse inte var att leka med på hemvägen och hade gått väldigt fint i kopplet.

Jag tvättade jeans efter det och husse påstår att Iris är till salu.

Publicerat

Jaktintresse och rådjur

Nedan ser ni spindeldiagrammet från Iris MH. Det är lätt att se att fröken har mer jakt i sig än den genomsnittliga dobermannvovven. (Och jag tycker fortfarande att det är något att klura på att min hund ligger på medelvärdet för rasen vad gäller ”socialitet”. Det är ju hennes svagaste sida!)
IMHblogg
Åter till jakten: Iris har otroligt mycket jakt i sig. Jag tackar bara mitt nötande av inkallningar när hon var liten för att vi nu klarar oss i skog och mark utan problem.

Jag kan ha henne lös delar av våra löprundor även om det tar rätt mycket energi från själva springandet eftersom jag då måste ha örnkoll på horisonten efter rådjur, hästar, kaniner, gäss, bilar och andra människor plus att vi tränar att hon ska springa fint vid sidan.

På sista rundan vi sprang såg vi dessutom 12-14 rådjur så när vi skulle springa i går bestämde jag mig för att ha henne kopplad hela tiden. Jag ville försöka springa milen på under 60 minuter och då finns det inte tid att glo efter rådjur och träna fint-vid-sidan-spring när hon är lös.


Till att börja med ser stora delen av sträckan vi springer ut enligt ovan teckande bild. Vi springer på en grusväg och på bägge sidor om vägen är det bruna åkrar. De få träd som finns står längs med vägen och är lätträknade.

Med andra ord lätt att se rådjuren på håll men ibland svårt att se dem när de står still då de också kommer i färgen brunt. Ibland ser Iris inte rådjuren men jag ser på sekunden när hon får deras vittring i nosen. Dessutom är rådjuren här skitspåniga och rätt orädda…

Därför blev jag väldigt förvånad och tackade alla högre makter för att jag hade Iris kopplad när plötsligt Inte mindre än sju rådjur skuttade plötsligt upp och i väg över åkern på nära håll efter att ha varit dolda av ett ynka träd! Hur många rådjur kan ha klubb bakom ett och samma träd samtidigt?!

Iris vaknade och började springa lite fortare men drog inte i kopplet, skällde inte, blev inte hispig. Bara väldigt nyfiken. Rådjuren gjorde halt och glodde på oss som om de försökte räkna ut åt vilket håll vi skulle innan de vände rumporna till och skuttade bortåt igen.

Ungefär 300 m efter rådjuren gjorde kinder surprise-entré såg jag på Iris att det var dags att göra nummer två. Skit också rent ut sagt, vi hade inte tid att stanna nu när vi sprang mot klockan!

Så när Iris fällde ner nosen i backen för att börja leta bra bajsställe kastade jag en blick över axeln och konstaterade att rådjuren inte vänt tillbaka innan jag släppte kopplet och lät henne springa lös. Mycket riktigt satte sig Iris nästan direkt och jag sprang vidare utan henne.

Det är lite spännande att lämna hunden bakom sig så där och en liten del av mig undrade vad fan jag gjorde när jag nu lät henne skaffa sig ett avstånd till mig för att sedan kunna dra på fri rådjursjakt. Ljudet av dobermanntassar som kommer farande i full rulle var därför ljuvligt att höra några långa sekunder senare!

I klassisk dobermannstil kom hon med en sådan fart att hon inte hann bromsa in utan fortsatte förbi för att sedan vända och komma tillbaka till mig. Bästa hund!

Vi sprang vidare en bit, vände efter 5 km och sprang samma väg tillbaka igen. Rådjuren stod ute på åkern och glodde på oss och Iris såg dem men brydde sig inte. Hon reagerade mer när vi kom i närheten av trädet där de hade haft möte innan. Där vädrade hon noga i luften. Deras lukt verkar mer spännade än dem, trots att de hoppar och skuttar och springer! Jag hoppas så innerligt att detta gör att Iris liksom ”vänjer sig” lite vid både åsynen av dem och lukten så det blir avdramatiserat och jaktlusten svalnar lite.

Jag stängde av runkeepern efter exakt 10 km. Vi hade sprungit i 60 minuter och 7 sekunder så nu kan man säga att vi springer milen på en timme i alla fall… Nästa gång SKA vi ner under 60 minuter!

Publicerat

Dags att vakna

Kom hem efter att ha jobbat natt. Rastade och matade djuren innan jag gick och la mig på soffan. Satte timern på iphonen på 4 h och somnade som en liten stock.

Vaknade av att någon buffade på mig med nosen. Lina. Tog upp telefonen för att se hur länge jag sovit, nästan 3 h. Försökte blunda och ignorera Lina men inom några sekunder hade hon buffat till mig igen.

Tog upp telefonen och satte på kameran precis lagom till att Iris märkte att jag nu var vaken och kom springades med en boll i munnen. Mina egen väcknings-kommitté.

Konstaterade att jag hade fått ett sms under tiden jag sov: Hej! Om du tänker träna hund i dag så får du höra av dig om du vill, Jag e jätteledig i dag!

Klart att jag skulle träna hund! Åka till klubben skulle jag, visa sjön och den stora grusgropen för mitt sällskap och sen träna lite lydnad på planen! I sol och T-shirtväder dessutom.

Att det blev världens mest ostrukturerade träning spelade inte någon roll. Vi hoppade, apporterade, lekte och pratade lite dobermann, det blir inte så mycket bättre än så.

Tack hundarna för väckningen, tack för sms:et så vi kom ut på träningsplanen!

Publicerat

Lina måste vara som vanligt!

Jag hade tänkt ta Lina på seniorkontroll förra året men så blev det aldrig av p g a flytten. Här nere i Skåne har det inte blivit av att jag bokat någon tid åt henne. Jag tänker på det ofta att jag borde men jag skjuter det framför mig.

Varje dag när jag sitter och klappar på Lina känner jag hennes knöl under ena frambenet eller hennes lilla knöl på sidan. Tänker varje gång att det nog bara är fettknölar men samtidigt gnager det i mig… tänk om det är något annat?

För även om vi kallat Lina för tant länge och hon ser äldre ut med sin gråa nos och numera gråa stänk i de bruna prickarna över ögonen så vill jag inte att hon ska bli gammal eller dålig. Jag vill bara att hon ska vara som hon är, alltid. Jag vill inte ens tänka på att tiden går och hon snart ska fylla åtta år.

Ibland talar jag om det för henne; Lina, du ska bli en gammal, gammal tanthund som inte vill gå upp för tidigt på morgonen, inte gå ut när det regnar, bara höra att jag ropar när du själv känner för det och sitta som Ferdinand under en korkek och bara vara…fast sen kommer jag på att så är hon redan.

Det jag aldrig helst vill säga till henne vågar jag inte ens säga högt för bara tanken på det gör ont i hela hjärtat.

Lina, du får aldrig dö.

Publicerat

Barnvakt och hurtbullar

I dag var vi barnvakter. Lilla grannens lillasyster, en sötnos på lite över ett år.

Lina och jag tog uppgiften på allvar och stampade ut på promenad med lilla gumman i vagn så hon skulle sova lite. Hon somnade nästan direkt men varken jag eller Lina ville sluta gå i det sköna vårvädret så vi puttade runt vagnen en lång stund innan vi gick hem igen. Tack vare runkeepern så kan jag berätta att vi gick i 1 h och 23 min och knatade 6,43 km i det soliga vädret.

När vi kom hem sov lilla gumman i vagnen en bra stund. Under tiden åt jag lite lunch och hundarna vilade i soffan/korgen.

En stund senare vaknade lilla gumman och jag gjorde lite lunch åt henne. Fiskpinnar, makaroner och majs och plötsligt var det stor uppslutning kring matbordet. För att inte tala om hur stort publikintresset var när hon åt. Lina och Iris hade superkoll från varsitt håll och minsta majskorn som åkte ner på golvet försvann på en millisekund.

Efter maten roade vi oss med att klättra i trappan. Plötsligt skulle Lina vara med hon också! Lina tassade upp och ställde sig mitt i trappen och gjorde ett försök att sätta sig nära mig. Lina tokhund, du gillar ju inte ens trappan!

När Lina tog sitt hundförnuft till fånga och gick ner igen kom Iris upp istället. När vi kröp upp trodde hon det var en tävling och sprang förbi och ställde sig på näst sista trappsteget som en stoppkloss och tittade ner på oss. Plötsligt hade Iris en napp i munnen också så då fick vi gå coh tvätta nappen noga, noga innan vi kunde fortsätta med trappklättringen.

Iris gav inte upp, när vi satt där i trappen kom hon knatande igen bara för att klättra upp i mitt knä. Iris skulle ligga i mattes knä precis nu. Lilla grannens mun formades till ett o i förvåning, till och med hon verkade fatta att detta inte var rätt plats att sitta i knät.

Båda hundarna hjälpte med andra ord till med barnpassningen, de är snälla mina djur!

När lilla grannen gick hem var det dags för Iris att bli motionerad. Jag bytte om till tighta springbyxorna och så gav vi oss ut på samma runda som sist. Vi sprang 11,64 km på 1 h och 13 min. Milen gick på 1:02 vilket är mer än 4 min snabbare än förra gången. Mycket bra!

I år har vi nu sprungit sammanlagt 75,2 km. Det börjar ta sig!

Publicerat

Bästa hunden ska få en väst eller tre!

I går var Iris och jag ute och sprang. Jag hade bestämt att vi skulle testa att springa en ny runda som vi inte sprungit förut.

Jag har alltid reflexväst på mig när jag springer så jag syns och plötsligt kändes det som att det var lite snålt att bara ha reflexhalsband på Iris.

Satte på henne en gammal reflexväst som jag köpt billigt på clas ohlson för tusen år sedan. Västarna har funkat jättebra när vi gått promenader i mörkret men plötsligt kändes den inte alls lika bra när Iris skulle ut och springa i den. Kardborrebanden under magen var hårda och kändes riktigt skaviga, satte fast den jättelöst så bandet hängde fritt under magen på henne utan risk att skava.

När vi väl kom ut såg jag att västen satt rätt långt ner över bröstet på henne, det tog emot när benen rörde sig. Nu satt ju västen ändå så löst att den inte hindrade hennes steg men ändå.

Iris (och Lina) behöver en ordentlig väst! Efter undersökning på hundforum och sökande på internet så bestämde jag mig för hurrtas reflexvästar i lifeguard-serien. Snart springer Iris och Lina med stil!

Tillbaka till rundan vi sprang; Bra grusväg hela tiden. Iris sprang jättefint i kopplet utan att dra. Jag hade satt fast 1,10-kopplet i midjebältet och höll bara upp det med ena handen för att det inte skulle hänga ner och slå mot Iris ben så hon sprang i helt slakt koppel.

Kom till ett ställe där jag kände att jag kunde släppa henne lös och var beredd på att hon skulle ta i alla fall ett litet glädjeskutt framåt i ögonblicket jag kopplade loss. Men tydligen har vår träning på att springa lös gett resultat för i samma ögonblick som jag böjde mig ner för att haka loss kopplet så tittade hon bara upp och tog kontakt i några sekunder men sen fortsatte hon bara springa i exakt samma tempo på exakt samma position på en väg vi aldrig sprungit på förut! När en bil kom åkandes mot oss kunde jag lugnt springa på och enkelt koppla henne i farten när vi närmade oss möte.

Vi mötte en hund och Iris tittade nyfiket efter vid mötet men inget tokdrag och helt tyst. Jag var så flåsig just då att jag bara klappade händerna två gånger, det räckte för att bryta och hon kollade upp på mig i stället.

Långt sprang vi också, när vi vände hemåt hade vi sprungit nästan 6 km och jag kände mig fortfarande pigg! På väg hem fick vi möte med cykel och traktor och några bilar och Iris var så duktig, så duktig att jag plötsligt bara skrek rakt ut efter ca 8 km ”Jag har världens bästa hund!!” Iris blev glad över mattes glädjetjut och vi tog lite hopp- och kramfest i farten.

Väl hemma stannade runkeeper på 11,65 km och det var inte bara Iris som hade krafter kvar i benen och ville springa mer när vi kom hem, jag kände likadant! Hurra!