Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 621 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 629 Livet med dobermann – Sida 98 – En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!

Spelar ingen roll vad du säger matte…

…jag vill ha det benet som Iris har! De här benen är inte alls lika fina eller lika goda som hennes!

Det spelar ingen roll hur eller vad jag gör. Lina får välja ben först, hon får till och med två ben och Iris bara ett, så fort Iris lägger sig och knaprar på sitt så är det kört. Då vill Lina ha det benet.

Jag samlade ihop alla nya och gamla ben jag hittade och la dem i en hög framför Linas nos. Efter en stund tittade jag till henne igen och då låg hon och var sur på mattan.

Det var bar att plocka upp kameran, ta en surbild och sen frågade jag Iris om hon kunde tänka sig att byta ben med Lina. Det kunde hon och Lina blev lycklig!

Solklart om DCM!

Jag har skrivit några inlägg om avel och DCM de senaste åren. Det har jag inte varit ensam om och många gånger har jag klurat på att vi är många som tolkat informationen som funnits olika. Jag har även noterat en del ”spretighet” bland upfödarna vad avser deras kunskapsnivå i ämnet och hur de valt att tolka informationen som finns.

Sedan rätt lång tid tillbaka har det funnits bra information på svenska dobermannklubbens hemsida men ändå har det blivit lite oklarheter.

Vill därför tipsa om den information som veterinärerna Melissa Carlsson, Karin Vesterlund, Ingrid Ljungvall, Katja Höglund och Jens Häggström på ett väldigt bra sätt sammaställt i Dilaterad kardiomyopati hos dobermann – En översiktsartikel för uppfödare och hundägare.

Eller som det står i inledningen;

Den här texten är tillägnad Svenska Dobermannklubben med dess medlemmar och är ämnad att användas till såväl information till uppfödare och hundägare, som underlag till avelsrådets arbete med avelsrekommendationer. All fakta som finns rapporterat i dokumentet har vetenskapligt stöd från publicerade vetenskapligt granskade artiklar.

Även om man inte orkar läsa eller sätta sig in i alla de sjutton sidorna så är det lätt att hitta information om det man är mest intresserad av eller undrar över. Den förklarar de definitioner som används när man pratar om sjukdomen, hur sjukdomen utvecklas, prognosen, förekomsten av sjukdomen, behandlingen och ärtfligheten. Kanske bäst av allt; artikeln går noga igenom diagnostik av DCM. Den ger också svar på varför dagens avelsrekommendationer ser ut som de gör.

Jag skulle vilja påstå att den inte lämnar utrymme för missförstånd eller egna tolkningar men å andra sidan vet jag sedan tidigare att allt är möjligt när det gäller avel och uppfödare.

För den som är intresserad är litteraturförteckningen något jag kan rekommendera, där finns hur mycket som helst samlat och i de flesta fall är det nog bara att googla titeln på artikeln för att man ska få upp den i orginal-pdf.

Katt blir till rådjur

Lina har koll på grannarnas katter. Hon spenderar mycket tid med att stå i fönstret och kika efter katterna. Det är rätt sällan hon ser dem men tillräckligt ofta för att hon ska fortsätta spana.

Vi planterade häck mellan tomterna i höstas så jag hoppas att Linas utsikt snart kommer att försvinna när häcken blir grön och förhoppningsvis växer så det knakar.

Den enda gången det är lite mer fritt att skälla på katterna är när de kliver över staketet och kommer in på vår tomt. Katterna anser det nämligen lämpligt att sätta sig och kattbajsa i jordgubbslandet och i stora gropen och det gillar jag icke!

Nu när det är vå så har vi fortsatt stora grävprojektet och det finns extra mycket ställen att kattbajsa på tydligen.

Så när Lina började tokskälla här inne nyss och jag såg att det var en katt som smög här inne på tomten så sa jag till Lina att komma med mig och så gick vi ut. Fri kattjakt inne på tomten gäller.

När vi kom ut hade katten redan gått hem. Lina tog en snabb runda längs staketet beredd på att skälla ut den flyende fegisen. Från dörren och hela vägen ner till slutet på tomten sprang hon.

Längst ner på tomten pågår det stora grävprojeket och där finns faktiskt några ställen som för tillfället är fritt från det 1,10 m höga staketet som vi hägnat in hela baksidan med. Mitt hjärta tog ett rätt stort skutt när Lina kom ner till hörnet och ett rådjur höjde huvudet precis utanför vår tomt och gjorde några snabba rådjursskutt iväg.

Jag gav ifrån mig ett litet yl och väntade bara på att Lina skulle hoppa över staketet och ge sig iväg på rådjursjakt. Vet inte varför hon inte hoppade över men när hon valde att inte hoppa så började jag gräva som en tok i fickorna efter hundgodisar och bingo, bingo, hittade några!

När jag lockade med godis så valde Lina att komma och få lite snask, även om rådjuret stod bara en liten bit bort och tittade på oss. Hon fick många godisar och vi skuttade lyckligt tillbaka mot huset igen. Hon valde godis och lite bus framför rådjursbesatthet!

Hurra, hurra hur är det möjligt att lite kattschasande kan förvandlas till lyckad antijaktbelöning på rådjur?!

Sådan matte, sådan hund?

Lina sover i husses knä i soffan. Jag sover i bilen på väg hem från Stockholm. Jag tycker att det finns en viss likhet även om Lina är söt och jag… inte är det!

Åka hiss och ta sig ut… fy

Nog för att det var kul att vara tillbaka i Stockholm men stön rent ut sagt vad jag inte saknat det här med hundrastning och lägenhet.

Kliva upp och klä på mig gör jag ju varje morgon eftersom jag alltid följer med hundarna ut så där är det ju ingen skillnad. Skillnaden är att hemma i huset kan jag ta mig ut genom ytterdörren och lufsa runt i pyjamasbyxor och se ut som ett troll om jag känner för det. I lägenhet måste man ta sig ner i hiss/trappuppgång, man kan ge sig fasen på att man möter någon som inte vill möta hundarna, de måste ha koppel, man ska jaga papperskorg att slänga hundbajspåsen i osv.

Nu när vi åkte hiss ner från elfte våningen också så stannde hissen i bland inte bara en utan två gånger på väg ner. Jag sa hej och lät glad varje gång hissdörren öppnades, även om jag egentligen bara skämdes för både min frisyr och klädsel och ville inte dela hiss med någon men ingen svarade utan vi fick lite andra reaktioner istället;
Är de farliga? (trycker sig mot hissväggen och smyger in i hissen)
Nej oj, då står jag över och tar andra hissen. (Damen låter bli att åka med och hissdörren går igen framför våra nosar)

Ändå sa inte otrevliga Iris inte ett ljud där i hissen.

Som en liten bonus på mitt klagande på detta i-landsproblem bjuder jag på en hissfilm;

Stockholmsveckan!

I veckan som har varit så har hela flocken befunnit sig i Stockholm, närmare bestämt Lidingö. Det har varit ett pressat schema där jag klämt in alla vänner, familj och arbetskamrater jag inte sett på länge. Varje kväll har spenderats på restaurang med att äta gott och prata ikapp allt man missat sedan vi flyttade till Skåne.

Hundarna har fått bo i lägenhet igen, tidningsbud, hissar och grannar störde Iris lite första natten men sen var allt som vanligt igen. Skönt.

Nu var det ju inte för hundarnas skull vi åkte upp till Stockholm men de har också fått njuta av att vara tillbaka!

I onsdags träffade flickorna sin bäste kille Tyson i ”vår” skog för lite lek och spring.

Tyson kunde inte låta bli att lägga märke till att Iris nyligen löpt och var lite extra förtjust i hennes rumpa vilket Iris fann lite irriterande men annars var allt bara roligt.

Lina ville att alla skulle jaga henne och grävde några fina gropar samt rullade sig i mossan. (Det sistnämnda är ett typiskt vårtecken och det var onekligen vårigt ute!)

I tisdags mötte vi upp Emelie och Anna på Lidingö BK för lite träning. Anna var jätteduktig på att ligga still fast jag och Iris störde med att gå runt och träna och leka. Sedan la jag Iris bredvid Anna och hon var jätteduktig på att ligga still trots att Anna låter som en brandvarnare när hon ligger plats. Bra träning för båda hundarna!

I fredags träffades vi ute på Kista BK för ett träningspass till. Solen lyste och grävskoporna grävde, det byggs och grävs rätt mycket i anslutning till klubben men vi kände oss taggade och duktiga ändå som ni kan se på bilden.

Jag tränade med Iris och husse tränade lite med Lina. Jag körde lite lägganden och så kunde jag inte låta bli att träna mer på hoppet (lk 2). Fast när jag satte Iris framför hindret och kommenderade hopp så sprang hon upp för A-hindret istället. Sen stod hon där uppe och väntade på att jag skulle berömma henne eller så klurade hon på vad det var jag hade sagt egentligen…

Efter lite mer än en timmes träning såg alla hundarna väldigt välanvända ut, en härlig syn!

Efter träningen i Kista packade vi in oss i bilen och åkte hem till min mamma och sov där en natt. Hundarna gick in källarvägen och gick raka vägen in i duschen båda två. Nu är både Stockholmsluften och leran borttvättad ur pälsen!

Tillbaka på elfte våningen

Det är snart sex år sedan Lina flyttade hem till mig och jag började blogga om livet med dobermann kort därefter. Då bodde jag i en lägenhet som ligger högst upp på elfte våningen och i början älskade Lina att sitta i kökssoffan och titta ut på utsikten. Bilder här.

Den tiden var också en jobbig tid. Lina gjorde utfall och jagade. Det var jättejobbigt att möta andra hundar och jag vågade inte ha henne lös. Jag var både osäker och okunnig och visste inte vem jag skulle lyssna på eller hur jag skulle träna med henne.

Hade det inte varit för bloggen hade allt känns mycket mer avlägset, kanske till och med bortglömt?

Sen jag flyttade bloggen till galjar.se har jag även suttit och flyttat gamla inlägg hit (meningen är att allt ska flyttas) och då har jag läst genom de där inläggen som jag skrev 2006.

Nu är vi i Stockholm några dagar och bor i samma lägenhet uppe på elfte våningen. Med de gamla inläggen i färskt minne känns det väldigt speciellt att vara här igen. Idag satt Lina i sängen och tittade ut genom ett fönster och morrade på något hon såg där ute långt bort, långt ner. Som att färdas rakt tillbaka till  2006! Avlägset men ändå som att det var igår.

Folk pratar om hur viktigt det är att skriva träningsdagbok, förstå hur mycket lärdom jag kan dra av min i stort sett dagliga dokumentation av mitt hundliv och hur mycket det betyder för mig. Jag är så tacksam att jag började skriva! (Även om ingen läste vad jag skrev i början) Kanske alla borde blogga, hehe!

Hoppas att det håller mig ödmjuk och att jag för evigt minns hur det känns att vara ny, oerfaren och i behov av rätt hjälp.

Hallonmousse

För några dagar sedan fyllde jag år. Husse köpte med sig en liten tårta på väg hem från jobbet.

Små svarta nosar ville också vara bjudna på kalaset. De brukar inte bry sig så mycket om sött och socker, varför plötsligt detta intresse?

Svaret var det översta rosa lagret av hallonmousse. Har man lärt sig äta hallon och andra små bär och gilla det väldigt mycket så spelar det ingen roll i vilken form det presenteras, det är gott!

Eftersom de var så duktiga och hade tillräckligt bra kalasetikett för att inte nudda vid, slicka på eller ta sig en mumsbit av tårtan under tiden jag smög runt bordet för att fota den så fick de faktiskt varsin klick mousse när husse och jag fikat färdigt.

Melodifestival Lina?

Planen var att hela flocken skulle sitta i soffan och lördagsmysa och titta på melodifestival.

Fast jag hade ju redan innan programmet börjat bestämt mig för att Danny var bäst och Lina har aldrig varit någon direkt musikdiggare. (Hon gillar ju inte höga och jobbiga ljud och musik ska ju helst spelas på bra volym). Det tog inte lång tid innan Lina gäspade av tristess och kort därefter började ögonlocken kännas lite tunga.

När Lina ligger bredvid mig i soffan ligger hon som en liten kanelbulle och myser, när hon hamnar bredvid husse i soffan rullar hon över på rygg och vill ha uppmärksamhet inom en minut. De två ligger sen och knådas och klias och kramas och det är nästan så jag känner ett behov av att tala om för Lina att husse faktiskt mest är min kille.

Lina gjorde tafatta försök att vara intresserad av tv:n men mig lurade hon inte, hon låtsades bara titta där hon låg och myste med husse.

Husse, som hade stigit upp redan vid femtiden på lördagsmorgonen för att jobba började tydligen också känna av de där tunga ögonlocken och slutade visa intresse för melodifestivalen även han.

Det slutade med en lång och stor gäsp och sen somnade de tillsammans i soffan.

Iris och jag? Vi hejjade framgångsrikt vidare på Danny!

Inte så lätt att vara Lina

När vi var på klubben och tränade häromdagen försökte jag ju filma men det var inte så mycket träningsfilm som blev bra. La bara upp Iris hopp på bloggen.

Däremot så har jag suttit och kollat lite på filmerna för att kika lite själv hur det såg ut. Tränade med både Lina och Iris.

När det är Iris tur att träna står Lina fint i pinnen och är tyst. Det är inte alltid Iris lyckas lika bra, särskilt när jag precis bytt hund är Iris upprörd och låter mycket. Något som stör mig så jag också bli upprörd. Då är det inte lätt att vara Lina men se hur duktig hon försöker vara när jag bråkar med Iris.