Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 621 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 629 augusti 2011 – Livet med dobermann

Dobermann-vovvarna i andra världskriget


Jag som sett serien Band of Brothers jag vet inte hur många gånger nu är väldigt sugen på att försöka få tag på ett exemplar av den där filmen som tydligen går att beställa och som det finns mer info om här; www.wardogsmovie.com

Dobermann användes rätt flitigt av den amerikanska marinkåren under andra världskriget i Stilla havet. Detta berodde bland annat på att den amerikanska dobermannklubben och privatpersoner (ett exempel här) såg till att förse marinkåren med hundar.

Hundar hade använts tidigare i krig men det var första gången som marinkåren började träna hundar speciellt för sina ändamål; att användas i strid. De tränade hundarna att bli  scout dogs och messenger dogs.

De raser som visade sig vara bäst på detta var dobermann och schäfer.

Scout dogs: Hundarnas uppgift var bland annat att tyst markera när den stötte på andra människor i djungeln och de ledde flera hundra patruller genom djungeln. Det påstås att allt från mindre patrull till helt kompani som hade en av dessa hundar med sig klarade sig helt utan skador och hundarna markerade fienden i 100% av fallen. Bakhåll, japanska gömställen och krypskyttar; hundarna upptäckte dem!

Hundarna togs till och med bort från själva striden efter att de upptäckt fienden i vissa fall för att de ansågs så ovärderliga och man inte ville riskera att de kom till skada.

Messenger dogs: Varje hund hade två hundförare och hundarna lärdes att springa mellan sina två förare och att inte springa fram till någon annan människa samt att attackera den som försökte stoppa dem. Hundarna sprang med meddelanden, ammunition och sjukvårsmateriel. En del hundar blev beskjutna och skadades men fortsatte springa vidare ändå och historierna om hur många de räddat när all annan kommunikation låg nere och ingen annan kunde ta sig fram är många.

Övriga soldater såg alltid till att gräva värn åt hundarna och deras förare i närheten av sina egna. När hundarna sov i närheten av dem kunde de sova lugnt då hundarna reagerade direkt om någon fiende försökte närma sig under natten.

Under första världskriget kom marinkårssoldaterna att kallas devil dogs och så kom även deras hundar att kallas under andra värlskriget.

Den mest kända av dessa ”Devildogs” är en dobermann vid namn Kurt. Kurt var den första hunden som dog i striderna på Guam och han gjorde det efter att ha räddat över 250 soldater från att ha gått in i ett japanskt bakhåll. Själv blev han svårt skadad i striderna som följde.

Veterinären Dr. William Putney försökte rädda Kurt och opererade honom men hans liv gick inte att rädda.

Det går att höra Putney berätta om det hela själv i ett tal i filmsnutten nedan (4:40 min i filmen).

Det är alltså hunden Kurt som finns avbildad på det krigsmonumet i brons vid namn ”Always Faithful” som finns i Guam till minne av de hundar som dog där. (Den amerikanska marinkårens motto är Semper Fidelis och betyder översatt från latin alltid trogen eller always faithful.)

På LIFE magazines hemsida finns en samling bilder samlade under rubriken WW2; Dogs of war där nedanstående bild är hämtad. En skadad dobermann får dropp och tas om hand på Guam 1943.

När kriget var över bestämdes det att hundarna (i första hand dobermann och schäfrar) skulle avlivas då man trodde de blivit för farliga för att ta med tillbaka till USA igen.

Samme man som försökte rädda hunden Kurt, veterinären William Putney, såg till att han fick träna hundarna till att bli ”familjehundar” igen och han lyckades väldigt bra.

Av de över 500 hundarna som återvände till USA var det bara 4 stycken som inte gick att träna till ett vanligt hundliv. Hundarna fick flytta hem till sin matte och husse igen! Många av hundarna fick nya hem hos sina hundförare de tjänstgjort tillsammans med under kriget.

Putney skrev efter kriget en bok; Always Faithful: A Memoir of the Marine Dogs of WWII.

Frukost-tv!

Jag upptäckte för någon vecka sedan eller två att jag har kanalen Animal Planet! (Jag brukar liksom aldrig zappa mig förbi kanal 10-11 och Animal finns på kanalplats 17)

Nu när jag är ledig så äter jag ofta frukost framför just Animal Planet och kollar mitt nya nya favvoprogram ”Dogs 101

Självklart är det avsnittet om dobermann som är mitt favoritklipp.

Iris brukar ligga i soffan bredvid mig och morra åt hundarna som springer och hoppar på tv:n.

Fika, spår och kurs

I går var hela vår flock och hälsade på Gizmos flock. Efter att husse Christian och jag varit ute på ängarna och lagt varsitt spår till Kira respektive Iris så satt vi inne hos dem och fikade en bra stund. Vi hann prata mycket hund…

Lilla Kira blir större och större för varje gång jag ser henne men riktigt stor kommer hon aldrig att bli. Husse och matte tror att hon kommer att sluta på 63 cm i mankhöjd.

Kira påminner väldigt mycket om Iris när Iris var i samma ålder, fast Kira har lite mer skinn på nosen än vad Iris hade i den åldern tror jag.

Efter allt det goda fikat var det dags för spåren. Iris har inte gått så många spår på äng så hon spenderar väldigt mycket tid till att nosa, snurra runt och beta gräs istället för att spåra. Men några pinnar hittade hon trots allt. (Kan man kalla spår plocke pinn?)

När det var färdigspårat tränade vi lite lydnad. Christian kommenderade Iris och mig genom lydnadsklass ett och vi var jättedåliga, men det var bra ändå för vi behöver mer träning.

Jag har lyckats hitta en kurs som vi ska gå Iris och jag! Anmälde mig samma dag som jag fick nys om den, hoppas att vi kommer med. Det går som sagt inte att gå runt på tomten och träna för sig själva längre.

Tuggeli-tugg no more

Jag vet inte när hon började men plötsligt tuggade Iris på apporten när vi tränade och tävlade lydnad! Tugg, tugg, tugg.

Visste inte riktigt hur jag skulle få henne att sluta heller. Därför bad jag om tips när vi var på kennelläger i början på augusti. Fick hjälp och när jag kom hem igen var jag redo att börja träna.

Tyvärr försvann apporten spårlöst ungefär samtidigt. Letat överallt men ingen apport. (Glömde jag den på kennellägret måntro?) Vi har med andra ord inte kunnat öva sedan dess.

I onsdags skulle vi åka till klubben och träna och då svängde jag förbi djuraffären och köpte oss en ny träapport. Äntligen skulle det övas

Väl framme var det öppen träning och jag fick tillfälle att lägga plats med tre andra hundar. En orolig pudelmatte undrade om Iris låg säker på platsen och jag sa som det var att det kan hända att hon blir en mattegris och smyger upp. Pudeln bytte genast plats med en annan hund…

Lite feg kände jag mig också så jag la Iris någon extra meter längre bort från de andra vovvarna. Vågade inte gå ifrån Iris hela sträckan heller utan gick halvvägs och vände upp. När jag stått där en liten stund och såg att hon tänkte ligga kvar så gick jag bort till de andra och ställde mig. Har ingen koll på tiden med hundarna låg längre än två minuter och Iris låg still. Hurra!

Efter det gick Iris och jag upp och kollade på några hundar som tränade lite skydd. När de gick till bilen för att hämta nästa hund passade jag på att plocka upp min splitternya apport med prislapp och allt kvar.

Satte Iris ner och kommenderade apport. Tugg, tugg sa Iris men jag hade mitt braiga träningstips i backfickan och Iris slutade tugga. Brrra Iris och loss. In med apporten igen men fick säga kommandot tre gånger innan hon tog den och samtidigt började någon prata högt bakom min rygg. Hörde bara enstaka ord men det var med oss rösten pratade apport… konflikt… du måste… samtidigt som jag bara tittade på Iris och fokuserade på henne. Vände hastigt upp huvudet och sa ett ögonblick, fick henne att sluta tugga; brraaa Iris, loss. 

En av skyddskillarna hade sett exakt vad vi behövde träna på och visste vad vill höll på med och hade en massa åsikter om hur vi borde göra istället. Hur jag skulle träna upp stadgan så att hon håller den utan att släppa osv. Kanske såg han prislappen och trodde att vi började öva för första gången där och då och gärna ville dela med sig av allt han kunde om apportering? Jag vet inte, jag vet bara att efter det la jag ner apporten i påsen igen och det var slutövat.

I går kväll hämtade jag apporten igen och övade inne i vardagsrummet. Iris tuggade första försöket lite, lite men sen var det färdigtuggat. Hon är botad! Tusen tack till Lena!

Kul sak vi missar; Hundlöpet

Den 11 september går det andra ”Hundlöpet” av stapeln. Motionsloppet där man springer med sin hund.

Jag var inte med det första året, dvs förra året då jag inte vågade pga mina knän men i år hade jag tänkt att åka upp och delta.

Nu springer vi ju 7-8 km utan problem och med jämna mellanrum och mina knän sitter kvar. I år kan man dessutom välja om man vill springa 5 eller 10 km. Min stora plan var att springa 10 km och dessutom låta Iris springa i drag med björkissele på. Vi hade susat fram i spåret ju! Antagligen vunnit och mottagit en gigantisk buckla…

Tyvärr missar vi denna härliga tävling för att vi ska bort på en annan grej. Känner någon annan sig sugen på att springa och vinna hela skiten, kolla Hundlöpets hemsida!

Du är min nya vän

När vi bodde i Stockholm hade vi några hundvänner som vi träffade regelbundet för träning och promenader. Jag kände igen många hundägare i de rasthagar vi brukade gå i och jag hade koll på de mest aktiva på Lidingö BK.

Här i Skåne känner jag visserligen några hundmänniskor men det krävs en liten utflykt för att ta sig dit och det är något som måste planeras lite i förväg om vi ska ses. Inget ”ska vi ses i dag” spontant som jag ofta gjorde med Emelie och Camilla.

På BK känner jag ingen och planen var att jag skulle gå någon tävlingsinriktad kurs i höst med Iris för att få lite snurr på den egna träningen och kanske lära känna några bra träningskompisar. Så har de ingen sådan kurs där i höst!

Det känns som hela våren och sommaren hann gå utan att vi fick något vettigt gjort i hundväg. Dessutom körde jag ju fast i träningen ett tag tills jag fick hjälp av Lena.

Nu gäller det att ägna hösten åt att hitta några att träna med, jag är för dålig på att träna själv och komma någon vart. Hopplös är jag faktiskt.

Jag får åka ut till BK och bara klänga fast på första bästa människa med hund jag ser. Förklara; Du är min nya vän och vi ska träna tillsammans så det så.

Är ni bra på att träna själva och få upp träningsmotivationen även på egen hand? Eller är det bara jag som vill vara fler när man tränar hund?

Iris äter majskolv, en dödsfälla

Det finns en gård som säljer majskolvar här i närheten. Kolvarna ligger i en korg på ett litet bord vid vägen med ett pengaskrin bredvid. Fem kronor styck. Ta dina kolvar, lägg pengarna i skrinet.

Vi åkte och köpte fyra stycken häromdagen när vi skulle grilla. Iris tycker att majs är gott kommer gärna och tigger bara jag öppnar en konservburk med majs. Hon ville vara med och skala kolvarna, hon kollade när jag delade och kokade dem, hon följde med ut på altanen när de skulle grillas.

När en av dem föll ner på altanen var hon där på en sekund och började tugga på kolven.

Jaja, tänkte jag och gick in och plockade upp kameran som låg på köksbordet för att föreviga Iris som åt så noga, noga och inte missade ett majskorn!

La ifrån mig kameran och vände mig om. Majskolven var slut. Borta. Allt var borta… hmmmm… vad gjorde hon av själva kolven? Hon hade ätit upp kolv och allt.

Var det här bra? Efter måltiden (sjukt gott med grillade, färska majskolvar!) googlade jag ”hund majskolv” och Iris svävade uppenbarligen i livsfara!

Majskolvar – en dödsfälla för hunden

Grillresterna kan bli hundens död. Så om hunden ska vara med på grillfesten gäller det att tänka på vad man gör av grillresterna.

En del är livsfarligt för en hund. Och det är inte kotlettbenen som är allra värst – det är det innersta på en majskolv som kan fastna och som är allra farligast. ….

(Läs orginalartikeln Sveriges radios hemsida här)

Min hund har svalt en hel majskolv!

Jag är riktigt orolig nu. Min grandis har fått tag i en majskolv som han svalde HEL innan jag hann få tag i den! Det var en uppäten majskolv, det vill säga att vi människor redan gnagt av majset..

Vad ska jag göra? Ska jag vänta och se om det går bra? finns det något jag kan göra för att han ska kräka upp den igen? Eller är det bara att åka in till veterinären på en gång?  ….

(Läs inlägget på hundforumet vovve och svaren som inlägget fick här)

Picknick-rester farliga för hundar

Majskolvar är populärt att lägga på grillen men inte alls bra för en hund att sätta i sig.

– De sätter sig som proppar i tarmen. Enda sättet att rädda en hund som svalt en bit majskolv är att operera den, berättar Lotta som själv varit med och plockat ut bitar av majskolvar ur flera hundar. …

(Ovanstående hittade jag i en artikel på Agrias hemsida)

Inget jag kommer att låta Iris göra igen med andra ord. Även om hon måste ha malt ner den där kolven noga innan hon svalde ner den för jag har inte sett annat än små majskorn i hundbajset efteråt.

Fysträning.

Husse är bortrest, vädret suger, Iris höglöper och hundarna måste rastas. Vad gör man?

Bestämde mig för att springa med båda och fick den lysande idén att sätta på dem selarna och ta fram det gamla däcket! Hundarna har inte dragit sedan skidsäsongen och då ville de ju helst inte dra tillsammans. (Läs Lina ville inte dra med Iris för att Iris blev skitjobbig!)

Men nu är det inte skidsäsong och det var värt att testa! Planen var att gå 3-4 kilometer bara och kolla lite hur det kändes.

När vi gick längs gatan bort mot grusvägarna så gick det finfint, de gick i draglinan och koppeldelare jämsides. Iris drog, Lina drog.

Sen kände sig Iris uppvärmd och började öka takten. Då gjorde Lina och jag också det. Fast då började Iris att ha synpunkter om vem fasen det var som skulle springa först! Iris är inte otrevlig men Lina slutar dra direkt och vill helst springa jämsides med mig istället. Dåligt.

Så vi kopplade om enligt min pedagogiska bild så att Lina sattes fast i draglinan och Iris fick koppeldelarens fulla längd att springa längst fram i.

Det funkade utmärkt! Iris drog och Lina liksom struttade lite vid sidan av men hjälpte till ändå. Jag joggade bredvid och höll i kopplet som satt fast i draglinan för att hela ekipaget inte skulle sticka i förväg. Testade ett stanna och ett dra, dra, dra och jag påstår att Iris kom ihåg precis vad det betydde! Det gick så bra att vi sprang 5 kilometer! Kul!

Snabbare ställande

I dag tog jag tag i träningen lite igen. Vi filade på Iris ställanden när vi var och tränade för Lena och detta valde jag att lägga fokus på i dag.

Iris kan kommandot sedan länge men hade ett sånt fokus/dragning på mig/belöningen (välj själva) att hon i ställandet liksom föll över och tog några trippande steg efter mig. Och då blir det inga tior på tävling inte.

I dag tyckte jag att vi fick till det rätt bra. Iris höglöper men det märks inte när vi tränar om ni frågar mig. Bollen ska bort från gräsmattan sen, den fick bara vara med i dag som störning och belöning.

Efter att jag laddat upp klippet till youtube märkte jag att två inkallningar kom med också…

Ännu ett litet DCM-hjärta

Bowie är en brun Dobermann, född 2005-10-25. Han fyller 6 år i år således. Hoppas jag. Jag skriver hoppas, för ingen vet hur länge han blir kvar hos oss. Bowie har diagnosticerats med ett hjärtfel som innebär att vi kan förlora honom om en vecka, en månad eller om vi har tur; ett år. Den ovissheten får vi leva med.

I Onsdags började Bowie hosta kraftigt. Hostan höll i sig natten igenom och jag började bli nervös eftersom ljudet var allt för välbekant då min föregående hund också dog i DCM.

Morgonen därpå åkte vi in till Blå stjärnan för undersökning. Till min stora sorg hade Bowie mycket riktigt lungödem och efter röntgen och ultraljud diagnosticerades han av hjärtspecialisten med DCM.

Beskedet var förkrossande och så avgrundsdjupt sorgligt; åter igen skall jag förlora en otroligt älskad hund i förtid.

Denna blogg är tillägnad Bowie och skall vara en kärleksförklaring till en underbar hund och vän under den tid vi har kvar.

Bloggen startades nu den 15 augusti av Bowies husse och ovan är valda delar från det första inlägget med titeln Låt hjärtat vara med.

Det är fruktansvärt redan som det är men att det dessutom är andra hunden på raken, ingen ska ju behöva genomlida det igen!

Ändå läser jag hur en del verkar ha accepterat DCM som en sjukdom vi har inom rasen och som inte går att göra så mycket mer åt än att kolla upp sina hundar med jämna mellanrum. Att det resten av tiden går bra att avla på som vanligt.

Det känns som jag tjatar mig blå om detta med DCM men jag upphör aldrig att förvånas över hur långsamt det går hos en del!

  •  Man fortsätter med matadoraveln, man fortätter köpa valpar efter matadoraveln.
  •  Man fortsätter göra en av undersökningarna som krävs för att fastställa diagnosen även om det överallt nu går att läsa sig till att det är BÅDE holter och ultraljud som måste göras för att fastställa diagnos.
  • Man fortsätter att testa hundar som knappt fyllt två år och avla på dem fast det klart och tydligt är bevisat att så pass unga djur sällan uppvisar några symptom ännu (och gör de det så dör de väldigt snabbt efter det) och att rekommendationerna är att börja testa från och med att hunden fyllt tre år och vänta med att avla på hundarna tills de är lite äldre.

Jag hör mummel om att vi ska vara snälla mot varandra och hjälpas åt istället för att stjälpa och klaga på uppfödare. Jag har inte nämnt några uppfödare och så många gånger jag har tjatat om det här i min blogg borde alla uppfödare tacka mig för att jag hjälper till att sprida kunskapen som finns.

Det blev halv storm i dobermannklubben när min vän Emelie skrev ett inlägg om avel på hjärtsjuka hundar. Ett jättebra inlägg som går att läsa här. Plötsligt försökte en del skrämma/håna/anmäla Emelie till tystnad och det hela var det minst snälla jag varit med om på länge.

Skulle däremot en av mina egna hundar drabbas och jag skulle behöva vara med om det som Bowies husse nu går igenom för andra gången, då skulle jag nog inte klara av att vara lika snäll längre. Då hade jag nog startat en ren häxjakt på DCM-parningar här på bloggen och hängt ut varenda uppfödare som parar tvååringar.

DCM har nu varit på tapeten i lite mer än ett år och under den tiden är de få som gjort några förändringar i sina parningar. Det är ett halvår sedan som Häggström höll en föreläsning i SDKs regi och det blev klart att avel på äldre testade djur är vad som krävs, få är de som brytt sig.

Jag vägrar hålla med om att alla uppfödare just nu gör så gott de kan! Tills vidare fortsätter jag att läsa Bowie’s blogg och hoppas att han och husse får en bra och lång sista tid tillsammans!