Avslutade förra bloginlägget med ”Jag känner mig grymt otränad och om jag känner så kan jag inte kräva av Iris att hon ska orka massa mera. Vi fortsätter åka våra korta 3-3,5 km rundor nu ett tag.” och redan i dag tar jag tillbaka.
För i dag åkte jag inte 3 km med Lina först och tramapde upp igensnöade spår. I dag var det jag och Iris som åkte direkt. Vi gick i rask takt till spåret och så fort jag fått på mig skidorna så tog jag av Iris täcke och så körde vi. Mina ben kändes lite darriga men inte alls lika slut som sist. Nu orkade jag hjälpa till, jag orkade staka som en idiot och flåsade som en blåsbälg gjorde jag först på vårat tredje och sista varv.
Det är så grymt kul att åka med Iris. Jag kämpar på allt vad jag orkar och har nästan tunnelseende men uppfattar att hon ibland slänger det där lilla ögat bakåt när jag grymtar till eller byter från att diagonala till att bara staka och tvärtom. Det är som att hon kollar av läget där bak och jag känner verkligen att vi gör det här tillsammans. Det känns som att det bara är hon och jag i hela världen, allt annat försvinner. Det är en otroligt härlig känsla!
Jag kan ha fel men jag tror att en bil krypkörde längs vägen när vi körde den rakan som går längs med vägen. Jag tittade inte ens upp, jag ville bara vara i min skidbubbla med Iris.
Inga fall på skidorna i dag och det enda som stoppade oss var en nödbajs. (Inte jag).
Vi åkte 4,75 km med ett snitt på 4:45 min per km. Farten dras ner av att det på vissa ställen är rätt jobbig snö där vi får kämpa rätt mycket båda två. Och det där lilla bajsstoppet.
Vi avslutade åkningen på samma ställe där vi började, vid Iris vintertäcke. Jag slängde av mig handskarna och satte på henne täcket, tog av skidorna och sen småsprang vi lite hit och dit en stund så hon skulle behålla värmen och inte bli kall och stelna till. Sen gick vi så fort vi kunde hem och där kände jag igenom henne och kollade tassarna. Hade kommit lite blod vid en av klorna på ena tassen, dumma snö. Strechade henne försiktigt.
Jag älskar min lilla skidhund.
