I går innan vi skulle träna lydnad på LaBK stannade vi till i den stora sandgropen längs vägen. Iris tyckte att det var väldigt kul, jag blev bara nervös över att hon skulle hoppa ner för branta stup och typ dö, råka ut för en sandlavin och andra hemskheter. (Framkommer inte särskilt väl på filmen hur högt det var)
Iris var med andra ord uppvärmd inför lydnadsträningen sen. Fast det gick inte särskilt bra att träna för det, kanske hade hon fått sand i hjärnan…
Fånge i hundpalatset
För länge sedan; När Lina och jag gick vår allra första hundkurs tillsammans gick vi den tillsammans med bland annat Erik Haag och hans hund Hjortfot. Hjortfot var en pigg och busig valp och Lina gillade att skälla på alla hundar hon såg.
Vi pratade några ord med varandra under kursen och jag minns vi snackade om att Lina ingav respekt och var lite läskig när hon höll på som hon gjorde. Utan att på något sätt påstå att jag lärde känna herr Haag så kan jag säga att jag tyckte att han var en väldigt trevlig prick.
Eriks fru Martina Haag har jag lyssnat på i samband med att jag var på något förlags-bok-grej när jag fortfarande jobbade i bokhandeln. Jag skrattade så jag grät åt det hon berättade. Måste nog ha varit i samband med att hennes första bok ”Hemma hos Martina” kom ut.
I går; befann jag mig på ica maxi i jakt på föda och gick förbi ett pocketställ där jag såg Martinas senaste bok. Titeln och det faktum att hunden bredvid henne var väldigt lik Mr Hjortfot gjorde att jag stannade och plockade upp en bok.
Öppnade den lite på måfå, hade Martina verkligen skrivit något om hundlivet måntro?
Sidan 14 öppnade sig och jag läste följande korta text
Insikt
När Erik hade köpt Hjortfot, vår första hund, fick jag panik för att han var så jobbig.
I efterhand inser jag följande: att vara ägare till Hjortfot är som att ha med sig en liten sovande nyckelpiga i skogen och tro att det är jobbigt.
Nu, med vår nya hund, Pimme, känns det mer som om jag står med Alipapapapahackspetten i ena handen inne på Nobelprisutdelningen just när Fysikpristagaren ska hålla tal.
Jag reagerade spontant på igenkänningsfaktorn och skrattade högt i några sekunder innan jag kom på att man nog inte är cool när man står och skrattar för sig själv inne på ica. Kontrollerade lite snabbt hur många som hade hört mig och la sedan ner boken i kundkorgen och gick vidare.
Framme i kassan hamnade jag bakom en man som hade köpt halva affären, han och kassörskan fick liksom hjälpas åt att ens få plats med alla hans varor på bandet. I brist på annat plockade jag upp boken igen och började bläddra under tiden som jag väntade i kön. Hittade en text som heter ”Mannen som kunde tala med hundar” och började återigen skratta när jag läste men lyckades begränsa mig till guppande axlar och lite fnysigt fnitter.
Jag har legat på soffan i dag och läst boken hela boken och även om Martina skrivit om andra saker också så är det helt klart hundtexterna som är skojjigast.
Boken väckte både gamla minnen och gav mig mycket nöje för pengarna. Kul.
Dålig lydnad, bra sim
I dag tog jag med mig bägge hundarna och åkte till LaBK för att träna lydnad. Med mig hade jag videokameran för att dokumentera Iris träning.
Rastade, värmde upp, knöt fast Lina i en bänk, la videokameran på bänken och körde igenom lydnadsklass ett med Iris.
Började med en platsliggning där jag kom på efter en liten stund att jag inte hade koll på tiden. Räknade därför långsamt till 60 och gick sedan och hämtade henne. Kollade på hennes tänder och belönade med bollen efter det. (När jag kom hem och såg filmen visade det sig att hon låg i 3 min och 4 sekunder. Bra!)
Körde igenom resten av momenten i ettan och avslutade med bollbelöning.
Filmade 30 minuters träning bara för att komma hem och se att Lina ruckat på bänken och att Iris-träningen bara fastnat halvbra på film. Plus att vi var så långt bort att man inte såg särskilt bra.
Därför orkar jag inte göra någon lydnadsfilm. Däremot har jag tittat på den några gånger nu och kan konstatera att det inte alls ser ut så som jag vill. Jag är otydlig och Iris tar alla bra som frikommando. Måste börja träna att kedja ihop momenten som Anna brukar kalla det! Med början i morgon.
Efter att vi tränat klart gick vi förbi parkeringen och ner till vattnet som ligger så nära att det inte går att låta bli att gå dit. Iris fick simma efter sin boll hur många gånger som helst och nu tog jag det säkra före det osäkra och höll i kameran själv. Så ingen lydnadsfilm bidde det men väl en simfilm.
Jag får inte guppa ifred
Vad gör man då när en tävling gått dåligt och det är varmt ute? Jo, man åker till Ica och köper något gott att äta och passar även på att inhandla en liten uppblåsbar gummibåt.
Väl hemma äter man sin goda mat och sen blåser man upp lilla grejjen, stoppar den i poolen och själv lägger man sig i den och guppar runt i den blekta barnpoolen. Allt utan den minsta tanke på hundträning!
Nu lyckades jag väl inte helt slå bort tankar på hund ur huvudet men även om jag hade lyckats så hade Iris sett till att det inte gick ändå.
Med jämna mellanrum var hon snäll nog att komma och påminna mig om att hon fanns! Från början var jag och min tröja rätt torr men det ordnade snabbt upp sig, Iris blötte ner hela mig och halva altanen.
Förutom att pussas så försökte hon bita i och smaka lite på min lilla uppblåsta grej men det fick hon inte! Tror ändå att lilla gummibåtens dagar är räknade…
Något okoncentrerad
I dag har vi varit och tävlat lydnadsklass ett igen. Jag sitter här med protokollet framför mig och bara skakar på huvudet.
För det gick skitdåligt! Så dåligt så jag blev förvånad under tävlingen och inte riktigt visste hur jag skulle reagera.
Det var varmt och av 18 startande i lydnadsklass ett så var Iris och jag ekipage nummer 17. Men värme har aldrig varit något problem så och det drabbade ju alla lika. Värmen kan vi inte skylla på.
Den senaste tiden har vi haft dåligt med tid för träning och jag har har i bästa fall lyckats träna ett moment per dag. I stället har Iris blivit tränad av kidsen på både sitt och ligg och allt och inget samtidigt. Men ingen kommendering, ingen träning med andra hundar i närheten, ingen träning på BK. Fast jag kände inte att det brast där heller. Även om kidsen sagt sitt, Iris har lagt sig och har fått godis ändå så kan jag inte skylla på det heller.
Det var som att hon inte höll ihop. Det kändes som att tävla med Lina (som måste ha medvind, perfekt temperatur och vara på rätt humör för att hålla hela programmet)!
Jag märkte när jag la Iris på platsliggningen att hon inte ville ligga kvar och jag var inte förvånad när jag vred på skallen och såg att hon gick lugnt precis bakom mig. Nolla så klart.
Efter det så fick hon en tia på tandvisningen, domaren bara tog tag i munnen på henne och kollade. Hur lätt som helst gick det.
Sen väntade vi ju en bra stund innan det var dags för oss igen men det kändes bara bra. Jag behövde den tiden för att peppa mig själv att det var kul att tävla trots att vi redan nollat platsen. När det var vår tur kände jag mig glad och taggad igen. Tyvärr var Iris på en annan planet skulle det visa sig.
Mitt stora problem med Iris i linförigheten har alltid varit att hon tränger och är för ”på”. Läser jag innantill i protokollet står det på linförigheten; sent sättande, tappar i position, snett sättande, snus. Hon gick och nosade och hade jag inte haft kopplet så hade vi varit i varsin ände av planen utan att hon hade lagt märke till det!
På inkallningen sprang hon rakt förbi mig och vidare till lådan med grejjer som de hade med sig. En klassiker men Iris har då aldrig brytt sig om sånt skit tidigare! Hon sprang iväg för att kolla något bort mot staketet mellan läggandet och inkallningen. Va?! Hon ska ju studsa upp på matte när hon busar, inte lämna mig!
Jag kan inte säga ett knyst om att domaren var snål utan snarare tvärtom. Han var snäll med poängen och var rättvis.
Det pågick en rallylydnadstävling precis bredvid oss och jag var rädd att deras galna belöningar (seriöst, de kastar ju bollar, köttbitar och frisbees innan de ens klivit av den uppmärkta tävlingsplanen) men Iris kollade inte ens på dem när vi var inne och tävlade. En platsliggning (tvåans?) pågick vid sidan av oss men de hundarna låg så still och så fint så det distraherade inte heller.
Näe, det var bara konstigt alltihopa. I bilen hem satt jag och funderade på om Iris kan vara skadad eller ha ont eller om jag gjort något knäppt när vi tränat här hemma. Men nej, nej och nej.
På helheten fick vi betyget något okoncentrerad, det var lightversionen av vad jag skulle ha velat kalla det!
Det slutade med 119 poäng och ett tredjepris. Märk väl att Linas bottenpoäng på tävling är 123. Det säger rätt mycket om Iris förmågor i dag.
Som någon form av grädde på moset så valde den sista tävlande hunden för dagen att lämna planen och springa fram till Iris. Ändå satt vi längst ute på kanten en bra bit bort från alla andra. Jag fick lägga mig bakåt på gräsmattan och låg där och kved arga NEJ!! och kände mig desperat och mest ensam i hela världen när tävlingsledningen och hela publiken väntade spänt med öppna munnar på hur det skulle gå. Enstaka ögonblick som känns väldigt långa. Föraren hämtade sin hund utan att säga något till mig.
Nu är ju det inte något att gräva ner sig i men en riktig överraskning var det. Och just nu vet jag inte hur jag ska ta tag i det heller. Jag känner mig bara totalt förvirrad. Längtar tills jag får se tillbaka på detta och skratta…
Keps-skallar
Det är varmt och vi skyddar oss mot solen så gott vi kan. Keps är bra när man vill se cool ut och slippa få solen rakt i ögonen. Nedan jag och Iris.
Lina är helt klart den av oss som bär upp sin huvudbonad bäst. Hennes öron är gjorda för en liten skärm!
Bloggläsare på besök!
Efter att barnen åkt hem mot Stockholm igen så tog det inte lång tid innan nästa besökare dök upp;
Vovven Disa! Disa kom så klart inte själv utan med sin gulliga matte och mattes lika gulliga kompis!
Disas matte har läst min blogg rätt länge. Jag vågar påstå att hon hängt med från början faktiskt och det är fem år nu! Det var jättekul att träffa henne och hennes söta vovve. Vi hade mycket att prata om.
Lina är ju inte särskilt lekig av sig så där och Iris var ovanligt tråkig med den söta gästen. Tyvärr tror jag att det sistnämnda beror på att Iris är på väg in i löp.
Lite lek och spring blev det men som sagt, Iris var inte alls lika leksugen som hon brukar. Men det är så skönt att ha tomt nu så även hundgäster kan få lite nytta av tomten och springa runt.
Storegård hundpark
I dag åkte vi till något som jag hittade av en slump via google i min jakt på hundiga ställen att besöka och träna på. Storegård hundpark, ett ställe där någon på ett och samma område byggt upp en massa banor för diverse hundaktiviteter. Eller som det står på hemsidan; Här finns många aktiviteter såsom agility, flyball, hund-frisbee, rallylydnad, miljöbanor, terrängsök m fl.
Visst låter det som ett kul ställe? Extra passande då vi hade gäster som gärna ville testa att träna lite olika saker med hundarna. För 50 kr per hund får man stanna och träna hur länge man vill.
Väl framme började vi med att rasta hundarna i den lilla slinga som går runt hela området. Många papperskorgar och en chans att kolla in de olika banorna, bra, bra. Ett gäng bruna lagottosar var där och tränade tillsammans, Lina och Iris fick lite skäll när de gick förbi rallylydnadsbanan men svarde icke. Bra!
Efter den lilla rastningen började vi på agilitybanan. Hindren var lite slitna men annars tycker jag att banan var helt ok. Iris ville gärna flyga över alla hinder, Lina kände sig glad men inte riktigt lika tvungen att hålla samma tempo eller testa alla hinder.
Husse var med också och han tog ett varv med Iris över hinder och slalompinnar. Jag blev rätt imponerad över hur bra det gick faktiskt! På bilden nedan i full fart förbi/genom tunneln!
Iris och jag sprang också. Två hopphinder, A-hindret, slalom, tunnel, två hopphinder till, gungbrädan och slutligen fyra hinder på raken. Nåt sånt..
Det var faktiskt lite skönt med en agilitybreak efter den lydnad vi bara tränat den sista tiden.
När vi lämnade agilitybanan passerade vi lagotto-gänget igen och fick mer skäll. Lagottomattarna ursäktade sig för sina skälliga vovvar. Jag med de knäpptysta dobermannvovvarna log snällt och sa att det inte gjorde ett dugg.
Dags för ny bana! Vi var ju tvungna att testa flyball också. Ser så coolt ut på film när hundarna rusar fram och tillbaka! När vi hade lärt Iris att man skulle springa rätt fram över alla hinder för att få en tennisboll (tog ett försök) så kände vi oss rätt klara med den sporten.
Ingen brydde sig om att ens försöka lära henne springa över alla hinder tillbaka igen utan vi gick vidare till nästa bana; terrängsöket.
Terrängsöksbanan bestod av några däck med vita pinnar i. I varje däck låg det en skål. Till och med barnen sa direkt när vi klev in där att detta var för lätt för Iris. Vi gick runt och låtsades gömma i däcken men slängde in bollen i gräskanten vid staketet. Det tog Iris någon minut att hitta.
Lina fick också leta men hon fick några hundgodisar i en av däck-skålarna. Lina tog karamelldoften i vinden och gick raka vägen till rätt däck direkt. Plättlätt med andra ord. Betyg; inte så kul.
Vi gick vidare till den roligaste banan; miljöbanan.
Här kunde barnen ta varsin hund och en näve godis och testa på lite allt möjligt. Problemlösning för både hundarna och deras förare.
Till och med Lina knatade över olika underlag och små balanshinder nästan helt övertygad om att detta var kul!
Några hinder ville Lina inte gå upp på eller genom. Ungefär samma som hon inte gillar i agiltyn; höga balanshinder och läskiga tunnlar. Dvs samma hinder som Iris tog i ful rulle och gärna sprang över/genom en gång extra på egen tass också.
Lina tackade också nej till att gå genom alla saker som hade skrammel eller andra läskigheter som man skulle passera.
Roligast var att köra Iris i en skottkärra, jag trodde hon skulle hoppa ner men löftet om en hundgodis räckte för att hon skulle sitta kvar och se ut som hon aldrig gjort annat.
Det blev en bra utflykt även om jag inte skulle betala 100 kronor för att träna eller åka dit igen. Kul grej för barn och valpar kan jag tänka mig däremot.
Sen vet jag inte riktigt om jag håller med om det som står på hemsidan ang stängsel;
Hela hundparken är tryggt inhägnad med stängsel så du behöver inte riskera att din hund skulle ta sig fram på egna vägar utanför området. Dessutom finns det även stängsel mellan de olika banorna för att förhindra att det blir alltför mycket spring av andra hundar när du vill kunna koncentrera dig på att träna din hund.
Stället är mycket riktigt inhägnat men inget man inte kan hoppa över, 50 cm (max) gunnebostängsel och tre små rep stoppar inte en stor hund som bestämt sig för att byta bana eller dra. Det är helt klart ett ställe för hundar som har koll på inkallningen och som inte rymmer efter andra fyrbeningar. Alternativt väldigt små hundar.
Väl hemma igen var det dags för barnen att åka hem och vi fick nytt besök mindre än en halvtimme senare. Men det får jag berätta om i morgon, det får räcka med bloggandet nu!
Alla barnen tränar med Iris
I går satte vi ihop två royal canin-tunnlar till en lite längre, gjorde ett hinder och tog några staketpinnar (som blev över efter att vi hägnade in tomten) och bankade ner i backen så vi fick ett slalomhinder. Man tager vad man haver. 
I dag var vi också på stranden men hundarna fick stanna hemma. När vi kom hem lät jag därför alla som ville aktivera och träna med Iris. Fick hjälp både från våra gäster och vår gulliga lilla granne!
Våra gäster har inga problem med Lina, hon är ju snäll och lugn som en filbunke. Värre är det med nyfikna turbo-Iris som ska vara överallt hela tiden. Samtidigt så är det ju hon som är den roliga hunden som man kan kasta bollar till och träna med.
Det blir ju en utmaning att vara lite rädd för Iris och försöka träna henne på samma gång. Man måste vara cool och snabb samtidigt. Är man inte det så kör Iris över en direkt. Hon studsar bara runt som en blixt, tar bollen och sticker. Hoppar, skäller och är jobbig!
Därför blev jag så stolt över R som inte bara fick Iris att köra den lilla banan utan dessutom ställde lite krav på fokus och ordning samtidigt.
Full fart blev det också på slutet!
Iris simmar sig trött
I går åkte vi till havet. Iris fick följa med eftersom vi skulle bada. Även om det var molnigt så var det tokvarmt nämligen.
Iris var kopplad på land men när vi hade kommit en bra bit ut i vattnet och kunde konstatera att vi var helt själv på hela stället så fick hon vara lös ute i böljan blå.
Det är så långgrunt att hon bottnade ibland och fick simma ibland. Plus att vi hade bollen med oss som hon studsade efter hela tiden. Dessutom var vi fyra personer så hon hade fullt sjå med att vara hos alla samtidigt. Tror det blev rätt bra träning faktiskt!
Ett tag blev jag lite orolig att hon tog ut sig för mycket och försökte stoppa en arm under magen på henne och agera lite flytväst. Det tyckte Iris var en dålig idé och började bete sig som att hon inte kunde simma.
Nästa gång ska hon nog få ha västen på sig, skadar ju inte att ha lite flythjälp även om man kan fint. Smart eller fegt?
Just nu har vi gäster hemma så då blir det lite vila från lydnadsträningen även om jag försöker få till ett litet pass varje dag.
Iris har inget emot träningsvilan, hon ser det nog bara som att hon har två extra bollkastare här hemma för tillfället. Alltid hittar hon någon som orkar kasta iväg en boll till henne.