I dag gick vi upp tidigt Iris och jag. Jag ville vara säker på att få bästa möjliga skidsnö efter den förhoppningsvis kallare natten. Strax efter kl 8 var vi nere vid sjön för att börja åka.
Iris började pipa och bete sig oroligt när jag satte på mig skidorna. Hon visste vad vi skulle göra! Jag försökte få Iris att lyssna på ”sakta”när vi startade, ett ord hon brukar lyssna på men det var bara att glömma. Så fort hon kände att jag började få glid på skidan så for hon iväg. Till slut gav jag upp och hon springa som hon ville. Hej vad det gick!
Spåren var isiga och med lite tvära svängar i början, jag hade fullt upp med att hålla balansen och bara hänga med där bakom henne. Samtidigt kände jag mig så härligt glad över att få åka skidor igen!
Efter några minuter så stannade jag för att rätta till en grej och när vi stod där i spåret hann en husse på skridskor ikapp oss tillsammans med sin hund. De kom åkandes precis när jag hade fipplat klart. Iris skällde på hans hund på samma sätt som hon skäller när hon ser annan hund gå in i skogen för att spåra. Avundsjuke-skallet kanske man kan kalla det.
När jag sa dra till Iris så var hon supertaggad och slängde ifrån sig ett sista voff innan hon drog iväg i galen fart. Och fast vi startade från stillastående så försvann de långt bakom oss på några sekunder. Det var så häftigt att jag blev lite tårögd både av farten och av lycka.
Vi nöjde oss inte med att åka på sjön utan åkte vidare till finspåren på andra sidan sjön. Fyra spår i bredd och inte en enda skidåkare i sikte. Ljuvligt.
Vi såg många hundar på promenadstigarna vi passerade och fick lite skäll längs vägen men Iris sket i vilket, hon bara sprang.
Efter ungefär en mil var vi tillbaka där vi startade. Med lite tur går det att åka även imorgon även om det varit plusgrader hela dagen i dag.
