Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 630 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 638 Madeleine – Sida 95 – Livet med dobermann

Utanför mitt fönster

Vi har rätt så stora fönster i köket och vardagsrummet. De börjar ända nere vid golvet och jag brukar kalla huset för ”akvariet” pga rutorna.

De gör ju även att hundarna ser precis ALLT som händer där ute på tomten, ja förutom när det är mörkt ute. Trodde jag ja…

Uppenbarligen finns det ju små typer som inte förstår bättre än att ta skydd av mörkret för att slippa bli upptäckt av hundarna.

Mr Padda trilskades med att gå så nära rutan han bara kunde och Iris var den som upptäckte honom. Iris gjorde inte någon hemlighet av sin upptäckt och snart hade hela flocken sett honom där han sakta men säkert tog sig framåt.

Iris blev arg: Dra åt fanders, det här är mitt hus, mitt fönster, du hör inte hit, dumma padda!

Däremot gick det att säga åt Iris att hon skulle gå och lägga sig och glömma paddan. När han till slut försvann ut ur hennes synfält så verkade hon nöjd med det och la sig och sov i soffan.

Lina däremot blev inte lika arg utan mer frustrerad, krafsade på rutan och tyckte att det var dumt att hon inte kunde nudda honom eller nosa på honom. Dessutom kunde hon inte glömma paddan! I över en timme låg hon i soffan och gav ifrån sig små gnyl över att paddan varit därute. Helst hade hon väl vankat runt och sett miserabel ut men där fick det vara nog, det kunde jag i alla fall förhindra! Ljuden gick inte att få stopp på…

Själv var jag bara fascinerad över paddans bubbliga hud och långsamma gång och tog bilder på honom.
Därför var det med väldigt stor förvåning som jag märkte att det rörde sig utanför fönstret nyss och jag såg hur grannens katt gick längs fönstren, nästan lika långsamt som paddan dessutom! Det är samma katt som Iris jagade häromdagen och jag trodde hon fattade bättre, ska inte katter vara smarta?

Katten märkte hur jag rörde mig i soffan och jag trodde att den skulle försvinna så där fort som bara katter kan. Men inte då! Katten satte sig ner för att kolla vad jag gjorde här inne.

Jag fipplade med telefonen för att hinna ta en bild och hoppades att Iris, som sov vid mina fötter, inte skulle vakna under tiden. Hann ta tre bilder innan Iris började undra vad jag gjorde och lyfte på huvudet. Då vågade jag inte chansa längre utan gjorde mitt bästa jaga-katt-move från soffan och katten försvann utan att Iris hann se den.

Kan inte både katt och padda hålla sig härifrån?! Katten bajsar i mitt jordgubbsland och paddan dör förr eller senare om han stannar här inne på tomten.

Hundhyllan!

I dag tog vi tag i projektet förrådet. Det var för kallt och blåsigt för att vara ute ändå så vi gömde oss där inne istället.

Av någon anledning var förrådet fyllt av IKEAs Billybokhyllor när vi flyttade hit. Inget fel på Billy men det är inte riktigt optimala hyllor att förvara förrådssaker i.

Som ni ser var det ingen direkt pedantisk ordning där inne och lilla medhjälparen var redan på plats med sin nyfikna nos när jag tog ”förebilden”.

För som vanligt var Iris överallt och skulle kolla på allt vi gjorde. Ett under att hon inte hamnade under en Billy eller i en flyttkartong.

I samma veva som Billysarna åkte ut åkte nya IKEA-hyllor in, fast vi ställde dit fem stycken hylla Ivar istället. När vi var på IKEA och inhandlade dem köpte vi plastbackar Samla också.

Tog inte lång tid innan jag fokuserade på att göra hundhylla och ordna och sortera hundgrejjerna.

Stön så mycket saker det låg i en låda här och en låda där! För att inte tala om hur mycket saker jag förvarar inne i huset. Nu fick nästan allt flytta ut till hyllan och ligga på ett och samma ställe.

Hittade en gammal, trasig tennisboll som jag la upp på hyllan bara för att lägga ifrån mig den en stund. På mindre än en minut hade Iris känt lukten av den och hämtade ner den alldeles själv från hyllan. Duktig, bollgalen hund.

Det blev tyvärr ingen ”efterbild” på hela förrådet då det fortfarande är full kaos, upp och ner med kartonger överallt men hundhyllan blev nästan färdig! (Det gäller att prioritera!)

Mest nöjd blev jag med mina två lådor.

– En spårlåda med pinnar, snusdosor och små uppletandegrejjer överst och snitslar och klämmor under.

– En lydnadslåda med klicker, targetplattor och leksaker och Iris bollar, plats för koner och annat under.

Jag hittade en massa hundsaker jag hade glömt att jag hade också. Åh så kul det är att städa i förrådet!

Tog lite förrådspaus och körde två platsliggningar med Iris på gräsmattan bara. Hon kravlade framåt i dag också! Det blir lite börja om från början med platsen nu.

Träning, tävling, spring

Våren, solljuset och alla som uppdaterar sina facebook-statusar om att de ska ut och tävla inspirerar. Plötsligt satt jag framför datorn och anmälde mig till lydnadstävlingar, roligt!

När jag hade anmält mig till tävling så kände jag plötsligt ett stort behov av att åka och träna med Iris. Packade lilla träningsväskan, åkte till klubben och såg att där var fullt med bilar. Räknade till 16 stycken, det var knappt att jag fick plats på parkeringen.

Visade sig att en massa väktare var där och tränade. Perfekt störning! Som mest var det tre schäfrar/mallar på planen bredvid oss och övade skydd. Det skreks ”loss” och ”nej” och det viftades med skyddsärmar och kamptrasor högt och lågt under tiden som Iris och jag körde igenom ettans moment.

Själva momenten kan hon ju men snea sättanden, trippande under ställandet och smygförflyttningar under platsen har vi definitivt att jobba på. Det som hon gjorde bäst var faktiskt att hon skötte sig så bra trots allt som hände runt omkring. När vi tog paus tittade hon lite från sin skuggplats bakom hindret men annars var hon rätt ointresseradd. En plats körde vi t ex under tiden som en rottis skallade på kamptrasa snett bakom Iris, perfekt!

Vi busade rätt mycket med färgglada kampsnöret också mellan lydnadsmomenten. Jag ställde mitt ute på palnen och skickade Iris att rondera två lyktstolpar och ett plank, skoj!

När vi kom hem igen fick Lina följa med ut och springa. Häromdagen lyckades Iris och jag ääntligen springa milen under timmen och planen var väl att försöka hålla samma tempo med Lina. Tyvärr mådde jag bara illa när vi sprang och därför blev det bara strax över 8 km på 1 h men lilla Lina verkade nöjd ändå där hon trippade bredvid mig!

..och i dag tålde jag henne inte

I går var jag arg på Iris. I dag tålde jag henne inte, bokstavligt talat.

Egentligen började det redan i går kväll efter att vi hade gått in. Jag kliade mig lite i ögat och det satte igång en galen klireaktion i båda ögonen. Jag ville gnugga ögonen ut mig!

I dag klippte jag Iris klor. När jag klipper hennes framtassar sitter jag gränsle över henne för att hon inte ska springa iväg. Hon sprattlar ju som en tok och det tar en liten stund. Baktassarna går lite fortare och efter lite svett i pannan så var vi klara.

Jag hade t-shirt på mig när vi klippte klorna och det började klia som tusan direkt på mina bara armar efteråt. Det pluppade upp nässelutslag direkt också.

Jag är ju pälsdjursallergiker men mina vovvar har alltid gått bra.

Ibland kan jag bli lite kliig på halsen och underarmarna när jag får Iris saliv direkt på huden, dvs hon slickar på mig. Lina är ju kastrerad och jag blir aldrig så av henne så jag antar att det har med några tikhormoner att göra?

Men inte så här mycket och dessutom var det ju efter att vi gnuggat päls mot hud under kloklippningen som det blev så här.

Duschade Iris direkt och sedan dess har vi kramats utan att det börjat klia.

1,20 är inte dobermannsäkert….

I dag hägnade vi in delar av tomten med 1,20 m högt stängsel. När vi var klara utbrast jag lyckligt hur skönt det var att hela tomten nu äntligen var inhägnad igen.

Tror det hann gå en minut efter att jag sagt det innan Iris såg en av grannens katter och likt ett rådjur studsade över staketet och började jaga katten! För andra gången i sitt miserabla hundliv jagade hon utan att bry sig ett smack om att matte hade synpunkter.

Jag sprang runt huset och fångade henne till sist på grannens gräsmatta. Då var jag inte glad och ledde hem henne i örat på enklaste sätt. Väl inne på tomten igen la jag henne och lät henne ligga i någon minut så alla hann samla sig lite igen, både husse och jag var väldigt upprörda.

När jag kände att jag inte var kvar i ”slakta hunden”-mode längre så sa jag åt henne att följa med så gick vi bort till den delen av staketet där hon studsat över. Där satte jag mig och klappade om henne men var tydlig med NEJ när hon lyfte blicken för att spana efter katten igen.

Mer än så klarade jag inte av just då eftersom jag kände själv att jag fortfarande var arg och då är det ingen mening att försöka göra något vettigt. Så jag släppte in hundarna och sedan fixade husse och jag det sista på tomten innan vi också gick in.

I vanliga fall brukar Iris skälla om hon ser oss ute på tomten och inte får vara med men nu såg vi hur hon låg i soffan helt still och bara tittade på oss.

När jag kom in igen hängde Iris svans, något den aldrig gör i vanliga fall. Uppenbart att hon hade koll på den dåliga stämningen.

Så nu är det träning, träning, träning som gäller. Det ska inte jagas en katt en enda meter någonsin igen.

Lektion 1A i märgben

Vi har ju en söt liten granne som gillar att vara med här inne på min tomt och hjälpa till och kasta boll med Iris, hon har varit med på bloggen många gånger förut. Nu har hennes söta lillasyster blivit så stor att hon också vill vara med.

Nu när det varit varmt och vårigt ute har vi fått många besök av de små blondinerna. Eftersom våren också innebär märgbenstugg på gräsmattan höll jag märgbenslektion 1A med båda flickorna.

Lektionen gick ut på att när hundarna äter på sina ”gnageben” så får man gärna titta men INTE röra. Vi övade praktiskt också. Först tittade vi på (men inte rörde) Lina.

Efter det gick vi bort till Iris och gjorde samma sak. Iris bara viftade på svansen.

Inte för att jag tror att mina hundar ska göra något, från dem ska vem som helst kunna ta vad som helst när som helst ur deras munnar. Det har bara att göra med att flickorna är så små och att andra hundar de möter kanske inte alls funkar på samma sätt.

Flickorna var väldigt duktiga och jag är så glad att mina vovvar får träffa dem så ofta. Iris har haft lite svårigheter här i början med att inte spontanpussa lilla lillasyster i ansiktet när hon känt för det. För att inte tala om hur många gånger hon svischat förbi lilla gumman i olämpligt hög fart.

Iris har med andra ord fått öva rätt mycket på pussförbud och att hålla sig på lite avstånd från lillasyster. Det går bättre för varje dag!

Storasyster har däremot blivit så stor nu att jag låter henne leka med Iris utan att jag går efter hela tiden. Hon springer runt på gräsmattan och Iris lufsar efter med bollen, de är söta tillsammans.

Nyvunnen respekt för alla skyddsfiggar

I dag har Iris invigt sin senaste leksak. Iris ylade och gnydde av förväntan under tiden som husse och jag tråcklade på juteöverdraget på ärmen. Lukten av jute tänder tydligen Iris alla habegär och äntligen kunde vi gå ut och prova den på gräsmattan nu på kvällen!

Nyvunnen respekt för alla skyddsfiguranter infann sig direkt! Kära nån så trött man blir och helsicke för att ta emot större hund är Iris, hon höll ju på att dra omkull mig.

Att fota med högerhanden samtidigt som jag hade ärmen på vänsterarmen gick inte så det fick bli ärevarvet hon tog runt mig med sin nya favvogrej efter vårat lilla träningspass. Hade kallat det lek om det inte vore för att det hela blev en väldigt bra övning på både ”loss” och ”ligg kvar”!

Spår och lite uppletande, på räls

Idag åkte vi till skogarna utanför Klippan för att träffa Bonnarpsflocken för att spåra.

Sist jag spårade med Iris spårade hon efter allt annat än just spåret och efter det har jag varken känt för eller försökt spåra igen. Därför la jag ett rätt kort spår med två-tre räta vinklar, tre apportpinnar och sen bollen som slut.

Efter att ha lagt ett spår till lilla Kira och ett till Iris tog vi en fika med tillhörande dobermannsnack. När det var dags att gå spåren och tog vi ut båda hundarna samtidigt. Iris spontansvängde av stigen där jag gått upp för att lägga hennes spår så då selade jag på snabbt som ögat och lät henne sedan gå som hon ville.

Alla som har spårat med hund när det går bra vet precis hur jag kände mig för det gick som på räls. Iris spårade, jag gick efter och samlade in mina små nypor som jag använder som snitslar. Iris levererade pinne på pinne på pinne och allt jag behövde göra var att berömma när hon kom med dem till mig och ge henne några godisar i utbyte och säga hur duktig hon var. Så grymt kul!

När vi var färdiga med vårt spår fick vi vänta en stund då Kiras spår var mycket längre än Iris. Så jag tog bollen och min ena lilla handske och vallade en liten ruta från stigen där vi väntade och körde uppletande med Iris.

Eftersom rutan var liten trixade jag och la upp bollen på en grankvist en bra bit upp så det blev lite svårare.

När jag skickat ut Iris och hon letade febrilt efter bollen på grenen såg jag två hundar med ägare komma gående på stigen en bit bort, en vit herdehund och en mindre luddig typ. Kallade direkt på Iris och insåg att jag inte hade något koppel med mig så jag höll henne i halsbandet.

Först trodde jag inte att Iris såg hundarna men när de passerade precis bakom oss på stigen och hon fortfarande bara tittade ut i rutan och ville ut och leta efter sin boll fattade jag att hon bara sket i dem! Så med två hundar bakom min rygg släppte jag Iris och hon for rakt ut i rutan och fortsatte leta.

Allt vi gjorde i dag gick som på räls, jag är såå nöjd med Iris i dag! Min bästa, bästa lilla kompis!

När Kira-gänget var klara med sitt spårande åkte vi hem till dem och satt vid köksbordet några timmar och pratade hund och hundträning.

Jag hade kameran med mig men tog för ovanlighetens skulle inte en enda bild, tur jag gillar att rita, tihi.

Märgben och små vilda djur

Idag var det säsonsgspremiär för märgben här hemma hos oss. När vi bodde i lägenhet fick hundarna äta märgben lite när som men sedan vi flyttade till huset får de bara äta märgben utomhus. Ett säkert vårtecken med andra ord när de nu fick ligga och smaska på varsitt på gräsmattan.

Väldigt skönt var det att få gräva mitt grävprojket i fred utan att Iris gnällde bakom staketet som vi tillfälligt satt upp. I värsta fall studsar hon över också, ett 1,10 m högt staket är tydligen inte nog för att stoppa Iris…

Mitt i bentuggandet tog sig Iris en liten bensträckare, rullade sig i gräset, gick ett litet varv. Plötsligt kom hon knatande mot mig med en liten pinne i ena mungipan. Såg så nöjd ut som hon alltid gör när hon bär på något.

Åhhh har du hittat en pinne…. (tänka, tänka) AAAAAAHHHHHH LOSS PÅ DEN!!

Den där pinnen var ingen pinne. Det var en liten svans. Och det var det enda som stack ut ur munnen på Iris men hon släppte den direkt när jag freak-skrek loss.

Var sjutton kom lille musen ifrån? Efter att vi fotat den lille fick han en sista vila i hästhagen på andra sidan staketet.

Några timmar senare gick jag och Lina på kvällspromenad. Ute på gatan satt plötsligt en rätt så stor padda. Jag gillar inte paddor, när Lina får tag på dem så löddrar hon om munnen och ser galen ut!

Som tur var verkade Lina inte vilja tugga på honom och jag kunde peta lite på paddan med foten, ska du inte hoppa iväg nu lilla paddan? Men paddan bara låg still, jag tror det var för kallt för att den skulle orka hoppa så mycket. Tyvärr är min paddkärlek inte tillräckligt stark för att vi skulle ge oss på ett räddningsförsök, paddan fick ligga kvar och vi gick hem igen.

Nu nyss när jag släppte ut hundarna för en liten nattkss höll jag på att kliva på en liten ödla på väg in igen. Min ödlekärlek är större än min paddkärlek och jag ville inte lämna honom ute i det kalla. Ödlan fick följa med in och värmer/vilar upp sig i en plastburk. Iris tittade noga på och övervakade flytten in till burken. I morgon ska han få komma ut i solskenet igen.

Så många vilda djur, nu måste det vara vår ute!

Stilpoäng eller avdrag?

I dag var hela flocken ute och sprang tillsammans! Husse höll i Lina och jag sprang med Iris.

Efter dagens 10 km kan jag återigen intyga att rådjur är precis dumma i huvudet! När de står mitt ute på en åker med några km fritt i alla vädersträck så väljer de att börja springa och springa rakt mot Lina och husse. Jag lovar och svär att när jag vände på huvudet för att se var de tog vägen så passerade två av dem ungefär 20 meter bakom Lina (som var lätt uppe i varv kan jag säga!)

Mötte en häst i sällskap en en liten hund också på den smala grusvägen. Ryttaren vände upp hästen mot oss när vi kom springande så att hästen skulle se oss. Vi gick förbi med hundarna istället för att springa. Även om hästen trampade lite nervöst och vi passerade både hästen och lille hunden på nära håll så gick det jättebra och det var det bara glada miner och ”Hej” och ”Tack!” och vänlighet, sånt gillar jag!

Pga rådjuren och hästen så missade vi milen under 60 min. Istället blev det 61 minuter…

När vi kom hem tränade jag platsliggning med Iris. Även om vi bara tränade här hemma på gräsmattan så kopplade jag upp henne för att öva hela biten med att koppla loss hunden. Gick 15 meter ifrån henne och lät henne ligga tills hon la ner hakan och huvudet i gräsmattan. Då berömde jag och gick tillbaka och satte henne upp.

Nästa gång tog det ungefär en minut innan hon la ner huvudet, då berömde jag igen men lät henne ligga i ytterligare en minut innan jag gick tillbaka och såg hur Iris såg ut där hon låg. Kolla bakbenen!

När hon lägger ner huvudet så skjuter hon liksom fram hela kroppen och lägger huvudet väldigt långt fram. Ser ju inte bekvämt ut direkt. Blir det avdrag för den förflyttningen eller får man stilpoäng för den tro?