I går var Iris och jag ute och sprang. Jag hade bestämt att vi skulle testa att springa en ny runda som vi inte sprungit förut.
Jag har alltid reflexväst på mig när jag springer så jag syns och plötsligt kändes det som att det var lite snålt att bara ha reflexhalsband på Iris.
Satte på henne en gammal reflexväst som jag köpt billigt på clas ohlson för tusen år sedan. Västarna har funkat jättebra när vi gått promenader i mörkret men plötsligt kändes den inte alls lika bra när Iris skulle ut och springa i den. Kardborrebanden under magen var hårda och kändes riktigt skaviga, satte fast den jättelöst så bandet hängde fritt under magen på henne utan risk att skava.
När vi väl kom ut såg jag att västen satt rätt långt ner över bröstet på henne, det tog emot när benen rörde sig. Nu satt ju västen ändå så löst att den inte hindrade hennes steg men ändå.
Iris (och Lina) behöver en ordentlig väst! Efter undersökning på hundforum och sökande på internet så bestämde jag mig för hurrtas reflexvästar i lifeguard-serien. Snart springer Iris och Lina med stil!
Tillbaka till rundan vi sprang; Bra grusväg hela tiden. Iris sprang jättefint i kopplet utan att dra. Jag hade satt fast 1,10-kopplet i midjebältet och höll bara upp det med ena handen för att det inte skulle hänga ner och slå mot Iris ben så hon sprang i helt slakt koppel.
Kom till ett ställe där jag kände att jag kunde släppa henne lös och var beredd på att hon skulle ta i alla fall ett litet glädjeskutt framåt i ögonblicket jag kopplade loss. Men tydligen har vår träning på att springa lös gett resultat för i samma ögonblick som jag böjde mig ner för att haka loss kopplet så tittade hon bara upp och tog kontakt i några sekunder men sen fortsatte hon bara springa i exakt samma tempo på exakt samma position på en väg vi aldrig sprungit på förut! När en bil kom åkandes mot oss kunde jag lugnt springa på och enkelt koppla henne i farten när vi närmade oss möte.
Vi mötte en hund och Iris tittade nyfiket efter vid mötet men inget tokdrag och helt tyst. Jag var så flåsig just då att jag bara klappade händerna två gånger, det räckte för att bryta och hon kollade upp på mig i stället.
Långt sprang vi också, när vi vände hemåt hade vi sprungit nästan 6 km och jag kände mig fortfarande pigg! På väg hem fick vi möte med cykel och traktor och några bilar och Iris var så duktig, så duktig att jag plötsligt bara skrek rakt ut efter ca 8 km ”Jag har världens bästa hund!!” Iris blev glad över mattes glädjetjut och vi tog lite hopp- och kramfest i farten.
Väl hemma stannade runkeeper på 11,65 km och det var inte bara Iris som hade krafter kvar i benen och ville springa mer när vi kom hem, jag kände likadant! Hurra!
