Madeleine – Sida 142 – Livet med dobermann

9 november, 20099 december, 2012

Vad är bajsig avel?

Det är väldigt intressant att sitta och kolla bakåt i bloggen om mina egna tankar och hur mycket jag lärt mig under hundresans gång! Nu nyss satt jag och kollade igenom vad jag skrivit om dobermannavel eftersom det varit uppe på tapeten nyligen och jag hittar fyra inlägg (finns säkert fler men jag har inte läst igenom hela bloggen) som jag har skrivit som berör ämnet;

Avel i nov 2007 när jag började sitta och titta på stamtavlor och upptäckte att i en del stamtavlor är det banne mig samma hundar överallt oavsett vilken hund det gäller. Jag tycker att det var läskigt då och jag tycker att det är läskigt nu också. Inlägget fick också rätt stora konsekvenser då Linas uppfödare blev skitförbannad och jag därmed tröttnade på henne.
Kenneltips? skrev jag i sept 2008. Varför jag sällan eller aldrig ger någon tips på eller uttalar mig om vilken kennel som är bra eller dålig eller varför.
Jag funderar på skit i feb 2009. Ett inlägg jag skrev när jag bara var trött på allt och som egentligen inte är så kreativt, jag behövde skriva av mig bara. Inlägget är egentligen bara intressant för att så många uppfödare och hanhundsägare tog åt sig och jag fick långa förbannade mail från folk som bara visste att det var deras hund/ar jag tänkte på. Uppfödare bad sina valpköpare fråga mig om det var just deras kennel de menade. Skämmande många tog åt sig med andra ord.
Lina och Iris stamtavlor mars 2009. Om överanvändningen av en del hanhundar.

Så vad är det jag menar när jag skriver ”bajsig avel” (visste inte ens själv att jag använt det uttrycket så mycket här på bloggen innan Susanne ställde en fråga om det häromdagen)?

Mitt svar blir någon slags mix av de fyra ovan nämnda inläggen. Att den linjeavel som alla pratar om och påstår sig behärska inte sker på det sättet som den borde. Det tas inte in nytt blod, det avlas vidare på samma! Ibland känns det som uppfödare inte använder de bästa hundarna i sin avel utan de hundarna de råkar ha hemma, vare sig de hundarna har vuxit upp och blivit bra eller dåliga. Eller som Emelie brukar utropa; Måste alla som har en tik hemma avla på den?!

Jag tycker att överanvändningen av hanhundar utan någon som helst utvärdering av kullarna är under all kritik. När det gäller just detta vill jag extra noga trycka på att jag inte tycker att en överanvänd hane nödvändigtvis är en dålig hane, tvärtom. Det kan vara världens bästa hund. Men rent genetiskt och sjukdomsmässigt är det en katastrof och det ska uppfödarna ta åt sig av, inte valpköparna.

Det är för övrigt ett stort mysterium för mig, varför man som valpköpare liksom blir ett med kenneln eller med aveln och att all kritik som riktas mot den tas som personlig kritik. Jag kör en BMW men det skulle ju aldrig falla mig in att bli vansinnig på alla som kritiserar biljätten för att göra dåliga bilar eller vara arg på dem som köper bil av annat märke. Det läggs för stor vikt vid kennelprefix tror jag minsann.

Jag ogillar också hur uppfödare parar hundar som helt saknar mental utvärdering och endast har en lång radda utställningsmeriter. Ibland inte ens det… Jag vet att hundar som lyckats i utställningsringen kan var lika bra eller bättre än de som bara tränas i bruks men att som uppfödare visa så lite intresse för att att hunden funkar mentalt och går att jobba med när det är en bruksras vi talar om… Sorry, men det är helt underkänt enligt mig. Jag saknar fokus på bruksdelen av vår bruksras. Den ska kunna brukas!

För att inte tala om att det avlas på hundar som har uppenbara hälsobrister i stamtavlan! Det verkar räcka att avelsdjuren har hd A och sen får kullsyskonen ha hur kassa höfter de vill? Hur tänker man då? En dobermann ska hålla och leva länge ju.

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst men det känns inte som några nyheter det jag skriver och jag har ju redan tagit upp det i tidigare inlägg. Dessutom är det rätt basic saker. Jag är fortfarande tokigt dålig på vilka stammar som lämnat cardio och kortlivade hundar t ex. Vad jag själv tycker vet jag ju dessutom redan. Så nu frågar jag er;

Vad tycker ni är bajsig avel?

17 oktober, 200911 oktober, 2011

Iris ett år, från valp till ——!!

För ett år sedan jag hade ett missat samtal på mobilen. Eva (eller om det var Catrin?) talade in ett meddelande på mobilsvaret om att valparna var födda. Jag kan inte fatta att det nu gått ett helt år!

De senaste dagarna har jag frossat i valpbilder på Iris och hennes systrar. De första veckorna här hemma, så roligt det var när hon tultade runt och upptäckte. Satte ihop en bild per månad av Iris första år. Som jag älskar den där lilla hunden och är glad över att hon bor här hos oss!

Som ni ser sitter Iris på de flesta av bilderna, vilket inte alls avspeglar Iris sätt för fem öre men jag tyckte att det var kul att köra lite tema.

De senaste veckorna har hon dessutom förvandlats till en liten djävul! Det är så att jag och Magnus har kommit överens om att den som är minst trött på henne får ta henne för tillfället för att undvika att vi blir galna på henne. Hon hör inte länge. Inkallningarna är som om de aldrig funnits där. Hon drar och sliter och hoppar runt i kopplet. Hon skäller och beter sig! Hon är hemsk!

Husse och Iris hade varit ute och gått i 70 minuter i dag, han berättade att hon var hopplös nästan hela tiden. När de kom hem hade hon tagit en leksak i munnen och rivit runt längs väggarna i full speed här i lägenheten. Helt vild och han hade planer på att sälja henne.

Som grädde på födelsedagsmoset så var hundarna ensamma hemma i ungefär en timme i dag. När jag kom hem kom Iris springande med en söndertuggad keps i munnen. Sen när tuggar du sönder saker hundjävel?! Hämnd för att ingen gett henne några rejäla presenter? En timme Iris?! Min halsduk låg på golvet i gästrummet, vilken tur för henne att jag inte kom hem och hittade den i småbitar, födelsedag eller ej!

Så det är riktig tur för henne att vi älskar henne så mycket, en ettårig dobermann är inte något att fira, det är en naturkatastrof! Från valp till vildjur skulle man kunna äga.

30 september, 20094 augusti, 2014

Idealprofil MH dobermann

Jag har länge önskat att jag hade en liten mall att glo på när det talas MH. Där idealet för dobermann finns med. Det finns ju där ute på nätet om man letar lite men jag orkar inte leta varje gång.

Därför har jag nu gjort en egen och äntligen är jag färdig med den! Den ligger i sin orginalstorlek här om ni vill ha den/spara den/länka till den.

Jag hade tänkt lägga upp den på SDK Stockholms LOs hemsida också så att den finns lättillgänglig där med. Jag vet ju själv hur lite jag visste om vad som var bra och inte när Lina skulle ut.

Sen kan man ju tycka annorlunda om en del ”ideal-rutor”, själv känner jag ju att t ex ruta 3a gärna får bli en 1:a på Iris MH. Att hon stannar hos mig och ber om lov istället för att dra i väg och jaga. Men rent generellt så tycker jag att idealet är bra.

13 september, 20091 oktober, 2011

Jävla helvetes skit. Kaninjakt

Jag tycker själv att jag är besatt av inkallningar. Det finns inget jag tränat så mycket med Iris som det. Våga vägra ha ännu en Lina som bara sticker har varit motivationen.

I samband med att Iris löpte i somras så kände jag att jag tappade lite av lösträningen och i början på augusti var jag osäker på om hon fortfarande kunde gå lös lika ”säkert” som innan. Lite nya spöken i Iris skallen och dåligt med träning.

Men det har vi hämtat igen nu tyckte jag. Nästa grej var att plötsligt kom inte Iris när hon fann att hundkompisen var roligare. Då fick vi hämta upp oss igen. Nu är det sällan som Iris inte kommer när jag ropar vem hon än leker med. Jag kan bryta Lina och Iris när de leker med inkallning. Vi kan träna med andra hundar lösa i närheten och Iris stannar hos mig.

HAHA, säger jag bara…

Vi var på klubben i går och tränade. Allt gick fint. Hundarna lyssnade. Iris och Lina var duktiga. Vi övade på inkallningar och lydnadsmoment och jag kamapade och lekte med bägge hundarna. Allt gick bara bra. Plötsligt kom tre schäfrar in med buller och bång på planen. Iris sprang några meter men jag var så cool och sa bara att hon skulle komma så släppte hon dem och kom tillbaka. I samma veva kom Prince plus matte och husse och stannade med bilen utanför staketet. Så jag stod och pratade med dem vid staketet till klubben. Iris var lös och Lina satt fast i pinnen under tiden vi pratade. Inga konstigheter liksom.

När vi hade pratat i kanske 5-10 min och någon av dem kommer åt gunnebostaketet så får den lilla haren/kaninen som suttit och tryckt där i alla fall sedan jag och hundarna anlänt klubben nog och springer ut från sitt gömställe. Han tog vägen förbi Iris nos på en halvmeters avstånd och Iris reagerade direkt och drog efter!

I det ögonblicket fick jag psykbryt. Total panik. Jag såg hur Iris inte bara sprang efter utan hann ikapp kaninjävlen och hon hade flertalet riktigt bra chanser att knipa honom. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle få plocka ut en död kanin ur käften på henne och att efter det skulle jag ha två jagande dobermann istället för en.

Jag sprang efter med kristallklar kaos i huvudet. Det är förvånansvärt så mycket man hinner tänka på lite tid. Jag kan svära på att jag hörde Linas uppfödares röst i huvudet när hon berättade för mig att hon glömt säga att Lina hade dödat en hare innan hon kom till mig. Jag minns att jag skrek till Iris ”Om du tar den där så dödar jag dig!” och jag tror att jag menade det just där och då.

En av schäfermänniskorna kom springades snett från vänster och när kaninen och Iris försvann in i lite buskar och snår så var han där och ropade nåt. Jag vet inte om det var han som fick stopp på Iris eller om kaninen bara lyckades komma undan i nåt hål där men plötsligt stod Iris på gräset och såg borttappad ut. Jag ropade på henne och hon kom på en kort inkallning så jag kunde ju inte banna henne för att hon kom till slut.

Att ta ett järngrepp i hennes halsband och gå tillbaka till våra grejjer kändes frestande. Men jag kände bara att nu MÅSTE hon gå lös med mig tillbaka. Jag började gå och Iris följde med. Däremot var jag reptilsnabb med att korrigera minsta avstickare som var mer än en meter i från mig och Iris fattade att det var allvar direkt. Tillbaka vid grejjerna och Princegänget vid staketet så la jag Iris och sen svor jag. Alla fula ord jag kunde och några till. Det kändes som min kropp skulle krypa ur huden. Jag viste inte var jag skulle ta vägen. Inkallningar hit och inkallninar dit, Iris hade jagat och jag var redo att kräkas av frustration.

Sa hejdå till Princeflocken och pressade mig själv att träna något moment med Iris. Minns inte ens vilket innan jag samlade ihop våra saker och började gå mot grinden. Med Iris lös styrde vi ner mot schäfrarna som även de var på väg att gå. Iris höll sig fint vid mig hela vägen till grinden.

Resten av kvällen var jag bara knäckt och det satt i hela dagen i dag också. Husse har fått ta promenaderna, jag har stannat inne.

Vid 21-tiden gick jag ut med bägge hundarna. Redan innan vi gått ut genom porten böjde jag mig ner och förklarade för dem att om någon av dem försökte något så skulle jag bli förbannad. Nu är det så att mina hundar ibland förstår vad man säger eller så kände de bara på mattes diktatorsteg att detta inte var en afton då det passar sig att hitta på hyss. Aldrig har mina hundar gått så fint i koppel, aldrig har de nosat så lite och bara knatat på på varsin sida om mig. Aldrig förut har ingen av de två ens försökt att resa ragg eller hitta på hyss när vi mötte en annan hund. Lina tittade inte ens på den.

Då diktatorstilen verkade fungera så är det från och med nu den som gäller. Från och med i går så har de noll frihet och jag bestämmer allt. Och så ska det vara tills jag har fått lite bättre pli på fröknarna. Jag har INTE två jaktdobermann.

1 augusti, 200930 juli, 2016

Iris kollar in prideparaden

I dag kl 13:00 startade publikhöjdpunkten på Pride-veckan; Paraden.

Jag och Iris åkte dit och tittade på alla glada i kärlekståget. Eftersom tåget ger ifrån sig rätt mycket buller och bång så valde jag att beundra tåget från trakterna kring Kungsträdgården. Jag ville ha tillgång till små gräsplättar och möjligheten att gå därifrån om Iris skulle bli för stressad. Jag hade även med mig lite fetvadd till Iris öron om ljudet skulle bli för mycket.

Väl på plats reagerade inte Iris särskilt på ljuden, dvs den höga musiken, eller folkvimlet. Så från att ha stått bakom publiken så letade vi upp en plats där vi kunde sitta på trottoarkanten och kolla. När det belv för mycket ljud höll jag för Iris öron. T ex så kom det ett gäng som trummade så det stod härliga till. Dem tittade Iris storögt på medan jag höll för de små öronen. En del stora flaggor och fanor viftade även förbi väldigt nära hennes nos det tyckte hon också var spännade men efter ett tag var nyhetens behag över och hon låg och vilade i mitt knä.

Det var bara när en volontär kom fram och lutade sig över mig för att informerade om att paraden antagligen skulle bre ut sig mot slutet så att jag visste för hundens skull som Iris blev lite pinsam och skällde på kvinnan. Det var tydligen OK med lack, läder, hög musik, bara bröst och mycket bling-bling, men fan om någon kommer och pratar och hänger ner över matte.

När paraden var slut och folk började skingras och gå åt alla håll, då passade jag på att öva lite sitt, ligg och fot med Iris. Gick en bit genom Kungsträdgården, sen övade vi igen. Mitt i alltihopa kom en man med cykel och började prata lite med mig. Han frågade var Iris kom ifrån och hur gammal hon var. Jag svarade bara Kings & Queens’s utan att föklara mer. Då berättade han att hans dobermann blev 14 år och kom från en kennel som hette Briskas om jag hade hört om den. Då avslöjade jag vad Iris pappa heter och det visste han väldigt väl vem det var. Ibland är det kul att Dobermann-Sverige är rätt så litet. Något senare mötte vi även en gigantisk dobermannhane som Iris skällde ut när vi lät dem nosa på varandra. Hon är ingen koppelhälsare min lilla dam. Jag ska sluta svara ”ja” när någon frågar om de kan hälsa.

En rätt lugn hund åkte sedan tunnelbanan hem igen.

(Fler bilder från paraden finns att se här om man vill studera alla färglada typer närmare.)

Iris färdigpride-ad för i år!

25 juni, 20096 februari, 2012

Iris vill vara med och renovera?

Vi renoverar ett rum i lägenheten och vi gör det rätt ordentligt. Alla lager med tapeter och färg om vartannat som suttit där sen huset byggdes har vi rivit bort. (Många lager!) Inte bara ett utan två golv har vi tagit bort. Den stora garderoben som antagligen också funnits där sen huset byggdes slaktades av den för ändamålet nyinköpta kofoten. Så nu har väggarna spacklats, taket målats, Magnus har gått loss på fönstren och snart är det dags att börja måla väggarna.

Kort sagt; Det har tagit tid och Iris har inte varit välkommen in i rummet under tiden vi har fixat. Därför är det numera hennes favoritrum och det finns inget ställe hon hellre vill vara.

Jag har försökt att fota lite under själva renoveringen och skulle föreviga de fint spacklade väggarna och utrymmet där garderoben tidigare var då någon (inga namn!) smög utanför plasten som vi hängt upp i dörröppningen i ett tappert försöka minska byggdammets spridning till resten av lägenheten.

Denna någon rörde sig sakta, sakta mot dörren och till slut kunde kameran fånga en liten nos som väldigt diskret nosade genom ett hål i plasten.

Samma någon verkade tro att plasten var något man kunde gömma sig bakom och fungerade som en osynlighetsmantel. ”Kan jag inte se matte klart så ser hon nog mig inte alls” verkade vara konceptet.

Så ni kan ju förstå vilket antiklimax det blev när någon (som visade sig vara Iris kan ni tänka er!) försökte smyga in sitt lilla huvud genom det lilla hålet i plasten och det inte alls blev som hon hade tänkt sig!

Som att bli ertappad med handen i kakburken. Här får jag inte vara och nu sitter jag dessutom fast, nästan lite synd om mig faktiskt! Och matte bara skrattade och ville aldrig sluta fota förnedringen.

Det är tur att Iris har en snäll husse som kom och räddade henne från den pinsamma situationen och elaka hundfångarplasten.

1 maj, 200920 november, 2011

Allt var bara värre än jag trodde

Jag såg inte Grannfejden i går eftersom jag jobbade. Nu har jag sett programmet på TV3s hemsida.

Min bild av människan som skulle vara med i programmet var att hon födde upp valpar för att tjäna lätta pengar på okunniga ”blocketköpare”. Nu när jag har sett programmet har jag ändrat uppfattning.

För vem som har haft hund i 35 år och sysslat med bruks så länge som hon kan inte få sina hundar att sitta på kommando, trots upprepade kommandon, inomhus? Hur många av er har hundar som kissar inne trots att ni har en stor tomt som är inhägnad? Och framför allt, är det så konstigt att en människa som inte har lyckats lära hunden ”sitt” inte klarar av att hålla isär hundarna vid löp?

Min nya bild av denna människa är alltså att hon har lika lite koll som dem hon säljer till eller möjligtvis mindre. Hon klarar ju inte att ta hand om hundarna. Hon klarar inte att ge dem tillräckligt med mat, hon klarar inte att uppfostra dem, göra dem rumsrena, hålla isär dem och få dem att sluta bråka, hon stavar och skriver som en mellanstadieelev och hennes hus (som antagligen stinker hundkiss) har sjunkit till halva köpvärdet. Total misär. Jag är Einstein och mina hundar lever prinsessliv jämfört med flocken i Munkfors.

Är valpkullarna dessutom hennes enda inkomstkälla så förstår jag att hon fortsätter så länge någon köper. Slutligen tycker jag så synd om de ärrade, avmagrade hundarna som sprang omkring med svansen mellan benen. Jag håller tummarna så hårt för att alla som tänkt köpa dobermann såg det här avsnittet av grannsfejden som faktiskt bara lämnade mig helt tom. Även om jag också skrattade så jag grät när hon skulle träna lydnad inför kameran.

Jag har skrivit om denna person i ett tidigare inlägg som går att läsa här.

5 april, 20091 oktober, 2011

Bästa Iris på Gärdet!

Det var länge sedan som Iris åkte in till stan och tränade. Jag tycker själv att jag har slarvat med just den biten. Därför bestämde jag mig för att ta med Iris till Gärdet denna lördagskväll och promenera.

Vi åkte buss, tunnelbana och rulltrappa för att komma dit. Iris var duktig på bussen och på tunnelbanan och tassade fram på Gärdets tunnelbanestation som hon gått där tusen gånger förr. Och rulltrappan gick hon fram till utan problem så att jag bara hade att kommendera upp henne i famnen när vi var några meter ifrån. Sist vi åkte så darrade hennes små ben lite. I dag satt hon där och spanade helt lugn.

Framme på Gärdet var det mer aktivitet än sist jag och Iris var där (då var det nämligen tomt på folk och halvmörkt). Hela Gärdet var fullt av hundar och hundägare och jag gissar på att vi såg 20-30 hundar. Jag var lite nervös att mina inkallningar inte skulle vara vatten värda så fort hon fattade att hon var lös och insåg hur många potentiella hundkompisar som fanns där men min lilla valp var så duktig att hon överträffade alla förväntningar jag hade på henne! Hon kom på alla inkallningar och hon följde efter mig som att det var den naturligaste sak i världen. Jag är så glad att jag övat som en tok på inkallningarna!

Dags att höja ribban med andra ord. Låta henne hälsa på andra hundar. Lät henne springa lite med två söta luddiga hundar och valde sen att kalla in henne när hon var på väg bortåt tillsammans med hundarna. Hon vände i luften och toksprang tillbaka till mig. Efter det lät jag de två hundarna med mattar gå i förväg, sen stod jag bara mitt på Gärdet och skrattade med tårar i ögonen och sa högt till Iris att vad som än händer nu så jag jag minnas det här i evighet. Jag var så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen! Och när man har en hund som gör allt man ber om, då är det ju ännu lättare att förstärka rätt och berömma tills man storknar. Alla hundmöten som jag bestämde över gick exakt så som jag ville. Sen fanns det ju hundar som körde lite mer eget race och som kom fram och hälsade på Iris vare sig hon och jag ville det eller ej men så är det när man går där.

Jag har själv sprungit på Gärdet innan vi skaffade hund och som vanligt var det många som hade tagit chansen att motionera i det fina vädret. Ett ”nej” till Iris som började ta sats för att springa fram och hälsa på första bäste kille som springandes och hon lät bli. Beröm, beröm! Däremot passade den lilla loppan på att springa fram till några hussar och mattar och hoppa upp på dem för att säga hej… Inte bra! Och samtliga hundägare sa att det inte gjorde nåt eller att det är så det är när man går på Gärdet. De är det inte aaaaaallls! Iris måste sluta hoppa!

Efter bra träning på Gärdet styrde vi tassarna mot Valhallavägen och Karlaplan. Men innan vi gick ner till tunnelbanan igen så gick jag in på Buylando för att köpa lite godis. (Jag frågade i dörren om Iris fick följa med, det fick hon). Jag testade att lägga Iris lös ner på golvet under tiden och hon kunde bra! Iris var inte ensam hund i butiken och eftersom vi befann oss på Östermalm så var det givetvis inte mindre än tre chihuahuor där samtidigt. När vi gick till kassan tog en av de små sötnosarna sats och gjorde ett skönt utfall mot Iris som stod och tittade på den lilla på någon meters avstånd. Alla la huvudet på sned och tyckte att det var roligt. Hundens husse sa att ”Han fattar inte att han är så liten”. I min fantasi skulle min dobermann göra utfall mot hans hund, jag skulle säga att ”Hon fattar inte att hon är så stor” och sen skulle alla lägga huvudet på sned och tycka att det bara var roligt och kul. Ha!

Vägen hem gick lika bra som vägen dit, Iris låg ner och tog det lugnt. Var cool i rulltrappan, klev på bussen frivilligt. Även denna dag hade jag så klart kameran med mig och tog bilder. även om jag inte tog lika många som jag vanligtvis hade gjort. Jag ville ha koll och jag har inte lika bra koll om jag tittar genom kameran men några bilder blev det.

31 mars, 200925 juni, 2012

Iris 5 månader tränar på klubben

I dag var det ljuvligt väder ute. Sol och vår i luften! Jag och M åkte ut till klubben med hundarna. Han fotade när jag tränade med Iris.

Jag tränade på lite olika saker i dag med bägge hundarna. Lina fick bla öva på sånt som jag undvikit att träna när det varit kallt och blött på marken. Läggande under gång, ställande under gång, fritt följ och en platsliggning tillsammans med Iris.

Iris är duktig men hon är helt hopplös när hon inte får träna. Då står hon i pinnen och gör oljud! Och skulle jag kampa med Lina, då blir hon galen. Därför börjar träningen redan vid pinnen. Sitta ner fint och tyst när matte kopplar loss från pinnen. (Se bild till vänster)

Just nu är det jobbigt att ha med henne när man ska träna med andra hundar, hon är säkert bra störning för andra, men jag håller på att bli tokig. Det är även därför som det nedan bara finns träningsbilder på Iris och inte Lina, när jag tränade med Lina fick husse vara med Iris och försöka belöna när hon höll snattran och hade fullt upp med det.

Vi körde en massa budföringar med Lina och Iris. Iris springer snabbast men utan att sätta sig snyggt vid sidan. Det var första gången vi gjorde det med henne så det var ju bara på lek men hon tyckte att det var väldigt kul. Hon springer gärna mellan mig och husse även när hon inte behöver eller blir inkallad, bara för att det är kul!

Det senaste vi börjat öva på; Ligg. Och det är ligg kvar tills jag säger något annat som gäller. Vi har börjat öva på det hemma men i dag var första gången som vi gjorde det utomhus. Iris låg stabilt.

Det samma gäller ”sitt”. Inte röra på sig innan matte säger något annat. Tycker att bilden säger rätt mycket, kongen som flyger och mitt förmanande pekfinger till Iris (som sitter kvar!)

Har man varit en duktig tjej så får man springa och hämta kongen. På bilden har jag precis ropat på Iris.

”Loss”. I dagsläget så släpper hon inte på sekunden men hon släpper självmant. Så jag är nöjd för nu.

Jag har sagt ”sitt” igen. Duktig Iris släpper fokus på kongen och tittar på mig.

Jag är jättenöjd med henne och det är kul att se att sånt som vi kört vardagslydnad på här hemma (för att hon inte ska riva/tugga upp hela lägenheten) nu betalar sig så fort ute på planen.

30 mars, 200915 november, 2011

Flickorna har fått matchande halsband!

Häromdagen trillade detta vackra kuvert ner genom brevlådan. Helt klart bra post när man får hundpost och här rådde det ju inga tvivel!

Det var de matchande halsbanden jag hade beställt från Minxdesign där man får välja själv hur halsbanden ska se ut. De blev fina tycker jag!

Lina fick med stjärnor för hon heter Stars of Avalon.. och Iris fick hjärtan på sitt. Enda sättet för den oinvigde att se skillnad på dem snart?

Jag försökte ta bilder på dogsen med halsbanden på sig i dag. HA! säger jag bara vilka surmuppar. Så för att de skulle skulle sluta sura så åkte vi till skogen istället! (De fick byta halsband innan vi åkte.)

Anna-Clara om Hunden ska flytta, igen.29 september, 2023
Ja djuren brukar vänja sig fort och märker av hur vi människor mår och agerar där efter. Jag har flyttat…
Sara om Hej igen kompis31 december, 2022
Så fint att du bloggar igen. Den är ju en av anledningarna till att man skaffade dobbis (och gjorde att…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Det fanns inga gamla bilder på kameran på henne. Men jag insåg att själva bloggen är en liten skattkista gällande…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Tack Bettan!
Bettan om Hej igen kompis28 oktober, 2022
Åh, vad roligt att du är tillbaka!