Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 621 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 629 maj 2011 – Sida 3 – Livet med dobermann

Bästa träningsdagen med nytt sällskap

I dag träffade jag Erica och två av hennes hundar för att träna. Erica har jag träffat två gånger förut då hon har varit med och tittat på träningen hos Ronnie två gånger. (Fast första gången var det ju inställt så vi var tvungna att gosa med Briskas-valparna istället. Stackars oss…)

Hur som helst så hade varken jag eller Iris träffat några av hennes fyra vovvar förut. Erica hade med sig två av dem i dag och tillsammans åkte vi till Råådalens BK för att träna agility.

Jag trodde att Iris vilddjur skulle vara vild när vi tog ut alla tre hundarna ur bilen för att gå en liten promenad innan vi klev in på gräsplanen. Blev glatt överraskad av att hon var nyfiken men ovanligt lugn och snäll? Eller är hon kanske alltid det när vi går med andra hundar i koppel?

Sen var det själva träningen. Det var härligt att vara tillbaka på en gräsmatta och träna agility! Dessutom är det superlätt att ha lydnad på en hund som är van vid att ha en figge med favvokudden som störning! Det hölls en kurs inne på planen med hundar högt och lågt och en beagle med tillhörande tvåbeningar tränade samtidigt som vi på de hinder vi ställt upp. Ett gäng andra hundar körde agility på lite andra hinder längre bort. Iris tränades lös oavsett hundar i närheten och inte en enda gång funderade hon på att dra någonstans, hon var bara intresserad av mig och belöningen.

Jag tog lite bilder på Ericas fina vovvar i omgångar och då kom vi till en av Iris sämsta grenar; sitta fast i pinnen. Iris brukar skälla och gny och ha sig, särskilt om jag går och ägnar andra hundar uppmärksamhet istället.

Säger inte att hon skötte sig strålande hela tiden men det var i stort sett bara på slutet av träningen som det började komma lite jobbiga ljud. Annars kunde jag få henne tyst och lägga sig ner till och med på avstånd och hon la sig lugnt och fint!

<– Snäll och lugn hund i pinne. Bilden tagen på lite avstånd dessutom.

Det enda negativa jag kan säga om dagens träning är att det till en början märktes av att vi tränat IPO den senaste tiden; allt var fullt ös så fort Iris trodde att jag tänkte ge ett kommando. Det gick dock att dämpa med att göra om och göra rätt tills hon blev mer fokuserad och lyssnade.

Fotade Ericas vackra vovvar som sagt och här nedan kan ni beundra dem på några av bilderna jag tog;

Hunden Milo, väldigt charmig kille med fluffig päls!


Lilla gumman Diva, glad och en riktig sötnos!


Precis innan vi skulle gå hem frågade Erica om hon fick ge Iris lite köttbullebitar. Klart att du får sa jag men tanken slog mig att Iris (som inte mer än nosat på Erica i förbifarten) inte skulle göra annat än att snatta belöningen och sen dra lika fort igen.

Det var blev lite av en överraskning när Erica övade tandvisning med Iris och från att reagera som jag förväntat mig med lite svannacke plötsligt stod med hela nosen i Ericas mage och lät henne pilla på tänderna. Samtidigt som Erica böjde sig över henne dessutom. Hon satt ner lugnt och tyst bara.
Otroligt kul att kunna jämföra dagens Iris med förra säsongens! Hunden som skäller i pinnen och morrar på folk som ställer sig och tittar på henne och var borta!

Stort tack för dagen, hjälpen och fikat Erica! Hoppas att vi ses snart igen.

Surprise!

Efter att hundarna ätit frukost brukar vi ta det lugnt i en timme eller två. Jag är rätt noga med det där med ingen aktivitet efter maten.

Är det varmt ute så får hundarna givetvis vara ute men då ta det lugnt. Nu har det varit lite kallare i några dagar så då har vi varit inne istället.  Då sitter jag oftast framför datorn den tiden och hundarna brukar knapra på ben eller vila/sova. Huset är med andra ord rätt så tyst.

Därför var det en riktigt surprise när jag i går reste mig från datorn och skulle hämta min mobil i sovrummet och såg det här när jag tittade ut genom sovrumsfönstret;

Lina, Iris och en av mina strumpor var på rymmen!

Tog en bild på det hela innan jag gick ner för att klura ut hur detta gått till.

Jag hade sett husse låsa ytterdörren på framsidan, själv inte bara stängt själva altandörren utan även gränsat av altanen tidigare på dagen. Hade de tagit sig ut den vägen så hade de inte kommit längre än altanen.

Mysteriet var inte så svårlöst, när jag gick ner stod dörren till groventrén på glänt. Precis lagom för att en dobermann fick plats att gå ut. Jag hade inte använt den dörren själv på morgonen så därför hade jag inte känt efter om den var låst innan jag gick upp och satte mig vid datorn.

Tog på mig skorna och gick ut i trädgården. Sa högt Hej mina flickor, har ni gått ut alldeles själva, så duktiga ni är! Hjärnan bakom det hela, dvs Lina, reagerade direkt med att komma springande mot mig, sätta sig på några meters håll med öronen krokiga och darrande och kisade med ögonen. På pricken lik den där hunden i youtubeklippet jag la upp på bloggen för inte så länge sedan.

Hon är så skojjig som vet att hon busat lite även om jag inte är ett dugg arg efteråt!

Näbbarna och klorna eller vettig debatt?

För tillfället är det mycket prat om avel i cyberrymden (ett finare sätt för att säga att nu känns det stökigt på vissa håll).

Just nu har jag svårt att se om detta i sin förlängning ska leda till vettig debatt, dvs att frågor tas upp till ytan och reds ut och att så många som möjligt förhoppningsvis kanske tänker till och tycker till eller att det bara blir pannkaka av alltihop och man inte lyssnar på vad den andra sidan har att säga egentligen utan bara tar fram näbbarna och klorna direkt.

Just nu tycks det vara näbbarna och klorna som dominerar. Samtidigt så vet jag också att många som har vettiga åsikter och kan mycket sitter där hemma framför sin dator men låter bli att delta i det hela just p g a de där näbbarna och klorna. Det är synd tycker jag.

Internet, forum och bloggar är ju nämligen ett utmärkt sätt att lyfta fram åsikter och tankar och klokheter. Någon skrev på facebook i dag att ”man kanske skulle starta en blogg” (i sammanhanget helt oviktigt vem) men jag önskar ändå ibland att ALLA startade en! Pang bom rakt på, ut med skiten! Våga stå för, skriv ner vad du tänker, varför du tänker så osv.

Fatta så mycket svar vi skulle kunna få och frågor vi skulle kunna ställa till varandra! Kanske skulle åsikter inte bli så känsliga saker då? Kanske skulle det bli mindre dramatiskt när någon stod för sin åsikt eller ens vågade ha en?

För det är nämligen plättlätt att sitta och gapa i slutna sällskap men inte lika lätt att plutta ner sina ärliga tankar i text utan att två dagar senare radera det man skrivit för att man plötsligt får mothugg eller någon annan tycker på annat sätt.

Själv välkomnar jag att folk säger vad det tycker bara man gör det på ett ok sätt. Att man står för vem man är till att börja med. Att man håller sig till saken.

För länge sedan, närmare bestämt 2008, skrev jag ett inlägg där jag sa att jag inte ger kenneltips. Inlägget går att läsa här. Där har jag faktiskt ändrat på mig kan jag säga. Lite då och då så hör ju folk nämligen av sig och vill ha tips om valpköp och där har jag faktiskt börjat säga lite mer vad jag tycker nu. (Givetvis med hänsyn till stamtavlor, hälsa och meriter och inte vem som har kenneln.)

Däremot vill (i ärlighetens namn är det mer korrekt att använda ordet vågar) jag fortfarande inte blogga om valpkullar som jag tycker är bra respektive mindre bra för där VET jag att många genast hade kallat det för häxjakt och personangrepp och det hade slutat med att jag fick ett alldeles eget häxbrev hur noga jag än hade varit med att hålla mig till fakta.

Försäljning av bilar, kylskåp och allt annat i världen går det nämligen att tycka till om och sätta betyg på, men avel där får man inte ha en åsikt eller tycka till utan att först bevisa att man är god nog att ha en åsikt. Vilket genast resulterar i följdfrågan; vem är god nog? Vem är det man ska fråga fint om man har tillåtelse att få ha en offentlig åsikt om avel?

Mitt älskade lilla maskrosdjur!

Maskrosorna blommar för fullt här på vissa delar av tomten och jag borde väl ägna mig åt att noggrant rensa bort dem men i dag var inte en sådan dag. Istället plockade jag en ljuvligt fluffig gul bukett maskrosor och sen gjorde jag kransar åt hundarna. Bara njöt av de två kransbärarna och talade om för dem hur fina de blev och hur mycket jag tycker om dem.

Maskroshundarna jublade väl inte direkt åt sina kransar men otroligt nog fick jag Iris att ligga still så länge att jag hann ta några bilder i alla fall.

Ovan: Lina med maskroskrans. Världens snällaste lilla gumma som bara ligger still och ser lagom besvärad ut och hoppas på att matte ska ta färdigt de där bilderna så hon får fortsätta med sitt igen. (Rulla sig på gräsmattan och nosa längs staketet)

Nedan: Iris med maskroskrans. En ögonblicksbild innan hon gjorde ett knyck med huvudet, fångade kransen mellan tänderna, rev loss några blommor innan hon ointresserat släppte kransen till marken, skuttade upp från liggande för att vara säker på att inte hamna i samma kranssituation ännu en gång och undrade var matte hade gömt hennes boll. Min lilla loppa!


Oavsett var mina hundar kommer ifrån, vad uppfödaren heter, hur de lyckats och kommer att lyckas på en tävlingsplan eller vad någon annan tycker om dem så älskar jag dem så ofantligt mycket och det är det viktigaste av allt.

Mina tankar går till dig som förlorat din bästa vän så plötsligt utan att ha fått binda honom en maskroskrans och njuta av hans somriga look och hur fint den antagligen hade varit mot hans bruna päls!

Tankar om bajsavel poppar upp igen

Nu sitter jag här hemma och klurar på det här med avel igen. Bajsig sådan. Jag satt och läste gamla inlägg på förra bloggen och kunde konstatera att det nu snart är ett år sedan som jag skrev ett långt inlägg om dobermannavel och RAS.

Just RAS är ju något som man skulle kunna tänka sig att varje seriös dobermannuppfödare gör sitt bästa för att följa men tyvärr är det allt för få som verkar bry sig. Att para lite äldre, friska hundar med några arbetsmeriter tycks vara omöjligt för vissa.

Verkar nästan som en del tror att  DCM ska försvinna av sig självt för när jag kollade vilka kennlar som testat avelsdjuren eller åtminstone väntat tills de fyller 4 år innan de går i avel så är det inte särskilt många. Det är som att bara för att Dr Meurs där borta i USA inte kunde ge oss dobermannägare facit i hand så skiter man i det och fortsätter med massaveln på samma unga hanar med linjer efter sista IDC-vinnaren.

Vi får en liten påminnelse då och då när nya hundar trillat döda ner men mer än så är det inte. Samtidigt lider jag så fruktansvärt med de hundägare som förlorar sina bästa vänner på det här sättet! Läste på dobbeforum att ännu en hund dött nu i påsk. Det skär i hjärtat på mig. Ingen förtjänar det!

Har även fått höra att en del uppfödare tycker att det är roligt att klanka ner på det att jag kallar det bajsavel (istället för att kalla det skitavel). Jag bryr mig inte. Om de hade ägnat sig åt att meritera sina hundar först och avla sen istället så hade vi antagligen haft hundar som lever längre.

Det är för övrigt en sak jag inte fattar och aldrig lyckas hitta svar på; Varför är det så bråttom att avla? Varför kan man inte vänta med att avla på en hund? Varför måste det ske när den är 2 år? Vad är det som är så himla tokigt med att vänta något år eller två?

Det går att avla på tikar som fyllt 3 eller 4 år också. Hanhunden blir ju bara bättre och mer välmeriterade med åren är det väl tänkt, går det inte att vänta tills de är 4-5 år?