Sprang min långa runda med Iris i dag. Den är lite över 8 km och det är träning varenda meter. Insåg i dag att jag nog aldrig är så konsekvent och fokuserad som just när vi springer.
Förut brukade jag släppa Iris när vi kom till ängen precis i början av rundan, då går hon alltid på toaletten i det höga gräset nämligen. Samtidigt vill jag att hon ska kunna springa lös med mig utan att fara runt som en skottspole. Därför har jag slopat fritt spring på ängen och börjat träna på att hon ska springa vid min sida lös även där.
Släpper henne vid olika ställen under rundan och låter henne springa lös mellan några hundra meter och några kilometer, hela tiden med kravet att hon ska springa fint vid min vänstra sida. Likadant släpper jag henne efter varje hundmöte vi har, så fort som möjligt.
Har hon koppel på sig så får hon inte dra ett smack, inte ens springa för långt fram.
När vi sprang förbi några hästar som stod och hängde ut med huvudet över staketet så bytte jag sida av vägen för att komma så nära som möjligt. Där hade jag koppel på och Iris lämnade min sida för att svänga mot hästen. Då sa jag NEJ, vände och sprang tillbaka typ 20 meter och sprang förbi hästen igen. Iris sprang fint andra gången och då berömde jag, tackade hästen och så sprang vi förbi några av hans kompisar lite längre fram.
I slutet av vår runda springer vi i motionsspåret och på ett ställe går spåret väldigt nära en villatomt där några hundar alltid skäller på oss innanför staketet. I dag hörde jag hundarna redan på långt avstånd och när vi kom närmare så såg jag att de hade förökat sig och blivit fyra hundar som skällde innanför staketet.
Lämnade genast spåret och sprang upp på vägen utanför deras hus och följde staketet med fyra galet skällande hundar på andra sidan. Iris pallade inte att vara lugn och hoppade ut i kopplet och sa voff tillbaka. Så då sprang jag in på spåret igen, vände tillbaka och tog en runda till längs staketet. Nu var Iris tyst men gjorde ett skutt ut i kopplet precis på slutet. Jag berömde skitmycket och sprang vidare.
Tillbaka på den lilla ängen där vi började och Iris ser en kvinna med barnvagn komma gåendes rakt mot oss på ängen. Iris börjar spana på henne, träningsmöjlighet! Släpper Iris lös och byter lite riktning (för att inte skrämma henne med barnvagnen) och sen är det röststyrning hund för att hon inte ska lämna min sida. Iris ser några feta kråkor och sticker, kallar in och hon vänder. Berömmer inkallningen som en tok och hopp och lek i farten.
Sista 600 m springer vi på vår villagata och där släppte jag henne också. Härifrån httar ju Iris hem men hon fick snällt springa lös vid min vänstra sida. Vi fick möte med tre bilar och då saktade vi in och stannade och jag kommenderade ”fot”. Iris satte sig så fint och tittade på mig.
Och så där håller jag på i de 58 min som rundan tog i dag. Kanske är det löjligt, kanske överdriver jag, kanske ställer jag för höga krav?
Samtidigt så får jag ont i knät när hon drar och får jag ont kan jag inte springa mer. Iris måste springa fint och bäst vore om hon sprang lös hela rundan och då måste jag veta att jag har koll. Och man får vad man tränar när det gäller dobermann.
Dessutom önskar jag att ni kunde se oss där vi kommer springades och Iris springer snyggt vid min sida på en grusväg i det skånska landskapet. Det är helt underbart, känslan är… det går inte att beskriva i ord!
Nytt år, nya tapeter, nya gropar att gräva på tomten. Min ständiga följeslagare Iris är med på allt.
