I dag åkte vi på hundutflykt till havet. Fått tips om att åka till Vikhög och gå längs den långgrunda stranden där, tack Stefan! Det var jättehärligt och väldigt vackert!
Eftersom det var ett naturreservat fick inte hundarna springa lösa. Däremot fick de turas om att ha långlina på sig och båda hundarna njöt av stranden och det grunda vattnet. Husse och jag gick barfota och det var faktiskt varmt och skönt i sanden. Kändes somrigt!
Det blåste väldigt mycket i dag och som vanligt bjöd Linas öron på ett skådespel i vinden! Förut trodde jag att alla dobermannöron flaxade sådär i vinden men Iris öron agerar inte alls på samma sätt! Linas åker upp som två paraboler!
Skönt att få lite sand mellan tårna och tassarna. Tog lite bilder när vi gick en sväng mellan husen i Vikhög också. Någon som tappat huvudet och en svan och Öresundsbron.
Tomtrastare?
Det är inte lätt att bli med tomt. Man blir en lat rackare som vissa dagar inte ens lämnar ägorna! Inser nu på kvällen att jag inte varit utanför tomten en enda meter i dag. Husse gick en promenad med hundarna i morse men sedan dess har de också bara varit på tomten.
Visserligen har vi ju varit vakna och gjort något hela tiden. Jag har röjt på den mer djungellika delen av tomten och Iris har följt efter mig och kompletterat med lite grävda hål här och var. Vi planterade lite blommor.
Min nya bästis, grannens dotter på 3 år, älskar hundar och efter att hon premiärade här hos oss i går så ville hon komma över i dag också. Helt underbart att stå och lyssna på henne när hon säger sitt och ligg till Iris och sedan säger bra Iris innan hon kastar iväg bollen så långt som man nu kastar när man är en plutt.
Kan heller inte låta bli att förvånas över Iris sätt kring den lilla. När jag tar bollen ur Iris mun så tycker hon att jag är trög om jag inte kastar den inom några sekunder och segar jag för mycket så kan det hända att hon tar tillbaka bollen från min hand. Grannflickan kan stå och ladda med tungan i ena mungipan i vad Iris nog uppfattar som en evighet men inte en enda gång har hon försökt ta tillbaka bollen eller hoppa efter det lilla handen som håller i bollen med små korviga fingrar.
Magnus eller jag är ju alltid med när hon är med hundarna så klart och står beredda, Iris är en galenpanna men tydligen en en snäll sådan som ändå har lite känsla. Kanske är det det som Iris känner av, att hon är bevakad. Fast det brukar ju inte hjälpa i vanliga fall hur mycket man än glor på henne! Jag tycker att det är viktigt att hundarna fattar att barn är ömtåligare än vi andra i alla fall.
Sen hade vi gäster i form av Magnus mor och far. Vi grillade och satt ute i solen. Det var först när solen började gå ner som vi gick in igen.
Men det är så skönt att bara vara samtidigt att jag svurit att jag inte ska bli en trädgårdsrastare! En sak är bra dock; det suger i träningstarmen efter en dag hemma på tomten! Kanske det leder till någon slags balans i det hela i slutänden? Hoppas.
Avslutar med bild på lilla Lina i kvällsolen på altanen. De stora skjutdörrarna bakom henne är öppnade så det är öppet rakt in i vardagsrummet där Iris vilar i samma sol men inne på soffan istället.
Iris får en pool och kidnappar vattenslangen
I dag kom den härliga värmen tillbaka och Iris fick ett mystiskt paket av mig. En liten barnpool från ica maxi att svalka tassarna i!
Iris hade en sån tur att grannens lilla söta dotter kom hit och hjälpte henne att fylla poolen också!
Iris intresse för vatten har ju alltid varit stort och hon har gillat vattenslangen väldigt mycket sedan den införskaffade för några veckor sedan.
Roligast var om slangen låg på gräset så att Iris kunde tugga på lilla vattenstrålen.
Fast det går ju uppenbart inte att ha vattenslangen på marken om man ska fylla en pool Iris? Helt klart hade ett problem uppstått. Hur skulle Iris lösa det här nu då?
Kul att man har en påhittig hund för det är kul att filma henne men ni ska inte tro att den där poolen fylldes färdigt i dag inte. Dessutom tror jag att vattenslangen inte kommer att hålla hela sommaren om Iris får bestämma…
Bästa träningsdagen med nytt sällskap
I dag träffade jag Erica och två av hennes hundar för att träna. Erica har jag träffat två gånger förut då hon har varit med och tittat på träningen hos Ronnie två gånger. (Fast första gången var det ju inställt så vi var tvungna att gosa med Briskas-valparna istället. Stackars oss…)
Hur som helst så hade varken jag eller Iris träffat några av hennes fyra vovvar förut. Erica hade med sig två av dem i dag och tillsammans åkte vi till Råådalens BK för att träna agility.
Jag trodde att Iris vilddjur skulle vara vild när vi tog ut alla tre hundarna ur bilen för att gå en liten promenad innan vi klev in på gräsplanen. Blev glatt överraskad av att hon var nyfiken men ovanligt lugn och snäll? Eller är hon kanske alltid det när vi går med andra hundar i koppel?
Sen var det själva träningen. Det var härligt att vara tillbaka på en gräsmatta och träna agility! Dessutom är det superlätt att ha lydnad på en hund som är van vid att ha en figge med favvokudden som störning! Det hölls en kurs inne på planen med hundar högt och lågt och en beagle med tillhörande tvåbeningar tränade samtidigt som vi på de hinder vi ställt upp. Ett gäng andra hundar körde agility på lite andra hinder längre bort. Iris tränades lös oavsett hundar i närheten och inte en enda gång funderade hon på att dra någonstans, hon var bara intresserad av mig och belöningen.
Jag tog lite bilder på Ericas fina vovvar i omgångar och då kom vi till en av Iris sämsta grenar; sitta fast i pinnen. Iris brukar skälla och gny och ha sig, särskilt om jag går och ägnar andra hundar uppmärksamhet istället.
Säger inte att hon skötte sig strålande hela tiden men det var i stort sett bara på slutet av träningen som det började komma lite jobbiga ljud. Annars kunde jag få henne tyst och lägga sig ner till och med på avstånd och hon la sig lugnt och fint!
<– Snäll och lugn hund i pinne. Bilden tagen på lite avstånd dessutom.
Det enda negativa jag kan säga om dagens träning är att det till en början märktes av att vi tränat IPO den senaste tiden; allt var fullt ös så fort Iris trodde att jag tänkte ge ett kommando. Det gick dock att dämpa med att göra om och göra rätt tills hon blev mer fokuserad och lyssnade.
Fotade Ericas vackra vovvar som sagt och här nedan kan ni beundra dem på några av bilderna jag tog;
Hunden Milo, väldigt charmig kille med fluffig päls!
Lilla gumman Diva, glad och en riktig sötnos!
Precis innan vi skulle gå hem frågade Erica om hon fick ge Iris lite köttbullebitar. Klart att du får sa jag men tanken slog mig att Iris (som inte mer än nosat på Erica i förbifarten) inte skulle göra annat än att snatta belöningen och sen dra lika fort igen.
Det var blev lite av en överraskning när Erica övade tandvisning med Iris och från att reagera som jag förväntat mig med lite svannacke plötsligt stod med hela nosen i Ericas mage och lät henne pilla på tänderna. Samtidigt som Erica böjde sig över henne dessutom. Hon satt ner lugnt och tyst bara.
Otroligt kul att kunna jämföra dagens Iris med förra säsongens! Hunden som skäller i pinnen och morrar på folk som ställer sig och tittar på henne och var borta!
Stort tack för dagen, hjälpen och fikat Erica! Hoppas att vi ses snart igen.
Surprise!
Efter att hundarna ätit frukost brukar vi ta det lugnt i en timme eller två. Jag är rätt noga med det där med ingen aktivitet efter maten.
Är det varmt ute så får hundarna givetvis vara ute men då ta det lugnt. Nu har det varit lite kallare i några dagar så då har vi varit inne istället. Då sitter jag oftast framför datorn den tiden och hundarna brukar knapra på ben eller vila/sova. Huset är med andra ord rätt så tyst.
Därför var det en riktigt surprise när jag i går reste mig från datorn och skulle hämta min mobil i sovrummet och såg det här när jag tittade ut genom sovrumsfönstret;
Lina, Iris och en av mina strumpor var på rymmen!
Tog en bild på det hela innan jag gick ner för att klura ut hur detta gått till.
Jag hade sett husse låsa ytterdörren på framsidan, själv inte bara stängt själva altandörren utan även gränsat av altanen tidigare på dagen. Hade de tagit sig ut den vägen så hade de inte kommit längre än altanen.
Mysteriet var inte så svårlöst, när jag gick ner stod dörren till groventrén på glänt. Precis lagom för att en dobermann fick plats att gå ut. Jag hade inte använt den dörren själv på morgonen så därför hade jag inte känt efter om den var låst innan jag gick upp och satte mig vid datorn.
Tog på mig skorna och gick ut i trädgården. Sa högt Hej mina flickor, har ni gått ut alldeles själva, så duktiga ni är! Hjärnan bakom det hela, dvs Lina, reagerade direkt med att komma springande mot mig, sätta sig på några meters håll med öronen krokiga och darrande och kisade med ögonen. På pricken lik den där hunden i youtubeklippet jag la upp på bloggen för inte så länge sedan.
Hon är så skojjig som vet att hon busat lite även om jag inte är ett dugg arg efteråt!
Näbbarna och klorna eller vettig debatt?
För tillfället är det mycket prat om avel i cyberrymden (ett finare sätt för att säga att nu känns det stökigt på vissa håll).
Just nu har jag svårt att se om detta i sin förlängning ska leda till vettig debatt, dvs att frågor tas upp till ytan och reds ut och att så många som möjligt förhoppningsvis kanske tänker till och tycker till eller att det bara blir pannkaka av alltihop och man inte lyssnar på vad den andra sidan har att säga egentligen utan bara tar fram näbbarna och klorna direkt.
Just nu tycks det vara näbbarna och klorna som dominerar. Samtidigt så vet jag också att många som har vettiga åsikter och kan mycket sitter där hemma framför sin dator men låter bli att delta i det hela just p g a de där näbbarna och klorna. Det är synd tycker jag.
Internet, forum och bloggar är ju nämligen ett utmärkt sätt att lyfta fram åsikter och tankar och klokheter. Någon skrev på facebook i dag att ”man kanske skulle starta en blogg” (i sammanhanget helt oviktigt vem) men jag önskar ändå ibland att ALLA startade en! Pang bom rakt på, ut med skiten! Våga stå för, skriv ner vad du tänker, varför du tänker så osv.
Fatta så mycket svar vi skulle kunna få och frågor vi skulle kunna ställa till varandra! Kanske skulle åsikter inte bli så känsliga saker då? Kanske skulle det bli mindre dramatiskt när någon stod för sin åsikt eller ens vågade ha en?
För det är nämligen plättlätt att sitta och gapa i slutna sällskap men inte lika lätt att plutta ner sina ärliga tankar i text utan att två dagar senare radera det man skrivit för att man plötsligt får mothugg eller någon annan tycker på annat sätt.
Själv välkomnar jag att folk säger vad det tycker bara man gör det på ett ok sätt. Att man står för vem man är till att börja med. Att man håller sig till saken.
För länge sedan, närmare bestämt 2008, skrev jag ett inlägg där jag sa att jag inte ger kenneltips. Inlägget går att läsa här. Där har jag faktiskt ändrat på mig kan jag säga. Lite då och då så hör ju folk nämligen av sig och vill ha tips om valpköp och där har jag faktiskt börjat säga lite mer vad jag tycker nu. (Givetvis med hänsyn till stamtavlor, hälsa och meriter och inte vem som har kenneln.)
Däremot vill (i ärlighetens namn är det mer korrekt att använda ordet vågar) jag fortfarande inte blogga om valpkullar som jag tycker är bra respektive mindre bra för där VET jag att många genast hade kallat det för häxjakt och personangrepp och det hade slutat med att jag fick ett alldeles eget häxbrev hur noga jag än hade varit med att hålla mig till fakta.
Försäljning av bilar, kylskåp och allt annat i världen går det nämligen att tycka till om och sätta betyg på, men avel där får man inte ha en åsikt eller tycka till utan att först bevisa att man är god nog att ha en åsikt. Vilket genast resulterar i följdfrågan; vem är god nog? Vem är det man ska fråga fint om man har tillåtelse att få ha en offentlig åsikt om avel?
Mitt älskade lilla maskrosdjur!
Maskrosorna blommar för fullt här på vissa delar av tomten och jag borde väl ägna mig åt att noggrant rensa bort dem men i dag var inte en sådan dag. Istället plockade jag en ljuvligt fluffig gul bukett maskrosor och sen gjorde jag kransar åt hundarna. Bara njöt av de två kransbärarna och talade om för dem hur fina de blev och hur mycket jag tycker om dem.
Maskroshundarna jublade väl inte direkt åt sina kransar men otroligt nog fick jag Iris att ligga still så länge att jag hann ta några bilder i alla fall. 
Ovan: Lina med maskroskrans. Världens snällaste lilla gumma som bara ligger still och ser lagom besvärad ut och hoppas på att matte ska ta färdigt de där bilderna så hon får fortsätta med sitt igen. (Rulla sig på gräsmattan och nosa längs staketet)
Nedan: Iris med maskroskrans. En ögonblicksbild innan hon gjorde ett knyck med huvudet, fångade kransen mellan tänderna, rev loss några blommor innan hon ointresserat släppte kransen till marken, skuttade upp från liggande för att vara säker på att inte hamna i samma kranssituation ännu en gång och undrade var matte hade gömt hennes boll. Min lilla loppa!
Oavsett var mina hundar kommer ifrån, vad uppfödaren heter, hur de lyckats och kommer att lyckas på en tävlingsplan eller vad någon annan tycker om dem så älskar jag dem så ofantligt mycket och det är det viktigaste av allt.
Mina tankar går till dig som förlorat din bästa vän så plötsligt utan att ha fått binda honom en maskroskrans och njuta av hans somriga look och hur fint den antagligen hade varit mot hans bruna päls!
Tankar om bajsavel poppar upp igen
Nu sitter jag här hemma och klurar på det här med avel igen. Bajsig sådan. Jag satt och läste gamla inlägg på förra bloggen och kunde konstatera att det nu snart är ett år sedan som jag skrev ett långt inlägg om dobermannavel och RAS.
Just RAS är ju något som man skulle kunna tänka sig att varje seriös dobermannuppfödare gör sitt bästa för att följa men tyvärr är det allt för få som verkar bry sig. Att para lite äldre, friska hundar med några arbetsmeriter tycks vara omöjligt för vissa.
Verkar nästan som en del tror att DCM ska försvinna av sig självt för när jag kollade vilka kennlar som testat avelsdjuren eller åtminstone väntat tills de fyller 4 år innan de går i avel så är det inte särskilt många. Det är som att bara för att Dr Meurs där borta i USA inte kunde ge oss dobermannägare facit i hand så skiter man i det och fortsätter med massaveln på samma unga hanar med linjer efter sista IDC-vinnaren.
Vi får en liten påminnelse då och då när nya hundar trillat döda ner men mer än så är det inte. Samtidigt lider jag så fruktansvärt med de hundägare som förlorar sina bästa vänner på det här sättet! Läste på dobbeforum att ännu en hund dött nu i påsk. Det skär i hjärtat på mig. Ingen förtjänar det!
Har även fått höra att en del uppfödare tycker att det är roligt att klanka ner på det att jag kallar det bajsavel (istället för att kalla det skitavel). Jag bryr mig inte. Om de hade ägnat sig åt att meritera sina hundar först och avla sen istället så hade vi antagligen haft hundar som lever längre.
Det är för övrigt en sak jag inte fattar och aldrig lyckas hitta svar på; Varför är det så bråttom att avla? Varför kan man inte vänta med att avla på en hund? Varför måste det ske när den är 2 år? Vad är det som är så himla tokigt med att vänta något år eller två?
Det går att avla på tikar som fyllt 3 eller 4 år också. Hanhunden blir ju bara bättre och mer välmeriterade med åren är det väl tänkt, går det inte att vänta tills de är 4-5 år?
Små trädgårdsövningar på film
Iris och jag jobbar vidare på övningar som har med IPO-träningen att göra. Eller rättare sagt, vi tränar för att kunna lägga på mer störning efter hand och sedan klara IPO-övningarna bättre än vi gör nu.
I går kunde jag inte släppa en boll framför nosen på Iris, backa några meter bakåt och kalla in henne därifrån utan att hon först tjuvade bollen. Vi tränade samma sak några timmar senare på kvällen och då gick det hur bra som helst. Var tvungen att filma lite och som vanligt blev det lite gott och blandat som spelades in.
…tror minsann att det blev fokus på Lina istället för på Iris. Hennes gråa näbb konkurrerar ut allt annat!
Iris ger bort badankor under protest
I dag har vi haft en solig dag här hemma. Fast innan vi gick ut i solen tittade vi så klart på när prins William gifte sig!
Jag hade tårar i ögonen och tyckte allt var fint. Iris morrade på några hästar som hon såg på tvn och slickade lite på min högerarm innan hon somnade i soffan. Lina var sur och gav mig anklagande blickar för att hon inte fick gå ut.
Hundlivet är hårt när matte gillar kungligt bröllop.
Efter bröllopet så gick vi ut på tomten och vattnade och fixade lite. Vår treåriga granne fick syn på oss och började gå mot staketet för att prata lite. (Vi gillar att prata med varandra hon och jag)
Hon blir utskälld av Iris varje gång hon dyker upp men kisar bara lite med ögonen tills Iris blivit tyst och sen är det full rulle! Världens coolaste tjej.
I dag kastade hon boll till Iris över staketet, klappade Lina och konstaterade att hon var varm och frågade varför hundarna åt gräs.
Under tiden som vi pratade fyllde hennes mamma deras lilla pool med vatten. Iris tittade storögt på allt vatten på andra sidan staketet. När små ben sen började springa runt i det kalla vattnet blev Iris väldigt uppspelt och ropade att hon också ville bada!
Jag vred på vattenslangen och Iris badade sig blöt med den. När hon var genomblöt så stängde jag av vattnet och Iris återgick till att vilja bada i poolen istället.
Inte blev det bättre av att jag gav bort två badankor till grannflickan heller! Iris är den enda i vår familj som gillar badankorna och hon tyckte att det var högst olämpligt att ankorna nu skulle flytta till andra sidan staketet och dessutom få guppa i vattnet som hon inte fick tillgång till.
Iris längtar efter badankorna och poolen
Inte helt omöjligt att Iris får en egen liten pool i sommar att svalka tassarna i. Iris, jag och de badankorna som bor kvar här får dela på en liten babypool eller något. Finns det några som är dobermannsäkra?