En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!
Hela helgen ska vi (Lina, Iris och jag) spendera i skogen med att spåra, köra sök och uppletande med ett härligt gäng! Jag har längtat jättemycket och det ska bli så roligt!
Kanske har jag inte tid och möjlighet att blogga men det finns ALLTID tid till instagram! Där heter jag wwwgaljarse
Annars kommer det väl en drös med bilder på söndag kväll när jag har tid att sitta framför datorn igen.
Hoppas att vi och alla andra också får en trevlig och solig helg!
I dag har vi träffat unge herr Nemo och hans husse för lydnadsträning i solen på klubben. Fast vi började med att rasta våra djur och eftersom Nemo är en spoling som inte fattar så mycket vuxensaker ännu fick han vara lös tillsammans med löp-Iris.
När vi sen gick upp till klubben busade och kampade han jättemycket med sin husse. Det var inte många tassar på marken när de höll på som mest. Han gillar sin leksak!
De tränade på ingångar och sitt/ligg/sitt kvar och så gjorde Nemo några sökövningar också.
Iris och jag passade på att låna fem nyfikna hästar när vi tränade. Gräset på ena sidan staketet är hage, på andra sidan är det klubbens träningsplan. Så vi gick längs staketet och övade. Bra hästar som bara stod och kollade på!
När vi hade tränat klart och jag sa ”Tack för hjälpen hästarna” och skulle fota dem, då var de dåliga hästar och började gå åt alla håll.
Annars övade vi på kursläxan och körde några lydnadsklass II-hopp.
När vi tränat klart och mest satt i gräset och beundrade våra hundar (som satt fast i koppel i hindret) gick Nemo fram till Iris och ville nosa på henne. Jag förväntade mig att Iris skulle skälla ut honom då hon inte gillar att leka när vi är på träningsplanen.
Istället började Iris bete sig. Märkligt! Hon ville att Nemo skulle nosa på henne! Hon ville att han skulle pussa på hennes nos och när han gjorde det såg jag till min förskräckelse hur Iris svans liksom per automatik vek sig på ett märkligt sätt! (Kolla bilden nedan t höger!)
Hallå Iris! Du gillar inte killar! Du gillar ingen annan än matte, har du glömt det?!
Tydligen hade hon glömt det, tydligen gillar hon yngre killar, tydligen är hon rätt lättflirtad.
Nu är det ju både första och sista gången de där två får vara tillsammans när Iris löper men ändå, det hela var traumatiskt! Inte ens när Nemo försökte tvätta Iris lite på hundsnippan så hade Iris några invändningar! STOPP!
Som tur var så var det lätt att bryta hela svansvikarhånglet genom att fråga om hon ville träna istället och det ville hon direkt! Jag pustade ut, helt förlorad var hon inte.
Nedan Nemo i solskenet, tydligen ovanligt snygg för sin ålder (7 månader) enligt Iris.
I kväll var det kursdags igen, klick-klick!
När instruktören sa att vi skulle klicka när hunden självmant och utan att vi sa något växlade mellan sitt, ligg och stå tänkte jag faktiskt ”Detta kommer inte att gå” men jag är glad att säga att det gjorde det visst!
Det räckte att jag hittade ett sätt att stå på med händerna lite slappt framför magen så fattade Iris att hon inte skulle in till min vänstra sida. Sen tog det inte lång tid innan hon växlade så fint mellan sitt och ligg och (när jag väntade ut henne lite) stå.
Däremot är det svårt att vara matte tycker jag. Min mun vill hjälpa henne och säga kommandon. Jag vill berömma och prata med henne, särskilt när jag vet att hon redan kan eller hur man nu ska uttrycka det. Rent psykologiskt dock för Iris verkade då inte ha några problem med övningen!
När jag väntade ut henne så började hon pipa lite men fortsatte testa att växla mellan sitt och ligg med samma fokus på mig hela tiden. Det är väldigt kul och intressant att få sina ”detta kommer inte att gå”-tankar motbevisade så där. Nyttigt.
Den här gången hann jag även vara med på teorin efter träningspasset. (Förra veckan var jag tvungen att åka och jobba så jag fick åka efter halva tiden.) Som vanligt är det nästan lika lärorikt att bara sitta och lyssna på vad de andra kursdeltagarna frågar om och tänker.
Viktigast av allt, jag köpte BK-fika! Det är banne mig bara i hundsammanhang som jag äter chokladboll så där!
I dag för ett år sedan var vi i New York. Att vara där på årsdagen tio år efter 9/11 var speciellt.
Ju längre ner på Manhattan vi kom desto mer påtagligt var det. Ground Zero var stängd för alla utom anhöriga och speciellt inbjudna. Jag såg mannen nedan och hans hund precis utanför området.
Hunden, med all säkerhet för ung för att ha deltagit i letandet då för 10 år sedan men föraren, var han med då? Var han kanske där med sin förra hund? Jag ville så gärna gå fram och fråga men det var så många som ville prata med honom att jag inte vågade. Jag ångrar det i dag, alla man mötte var ju mer än viliga att berätta och dela med sig av just sin historia.
När vi var i NY köpte jag boken ”Dog Heroes of September 11th”, jag kanske ska kika igenom boken och se om jag hittar någon som är lik honom jag såg. (En bok jag för övrigt kan kolla i ungefär en minut max innan jag blir tårögd!)
Jag skrev ett inlägg för ett år sedan om hundarna som deltog i sökandet efter 9/11, det inlägget kan man läsa här. Hittade även ett gäng bilder på hundarna vid WTC 2001 här.
I dag blev det sommar igen. Jättevarmt och soligt, vi passade på att vara ute hela dagen.
Iris och jag tränade på gräsmattan, dels på läxan till kursen, dels klurade jag lite på fjärren efter att ha inspirerats av Eva och Vega häromdagen.
Låser Iris bak- eller frambenen i förflyttningarna, vad är snyggast och går det att lära om? Jag funderade lite på hur man skulle göra i praktiken för att lära om, typ sätta framtassarna på en planka och klicka in det och sen förflyttningar på det? Bestämde i alla fall väldigt fort att vi inte ens skulle fundera på att lära om.
Nu var det jättelänge sedan vi tränade på fjärren så jag var tvungen att filma lite för att se hur det verkligen såg ut från sidan. Vi tränade många korta pass i dag och jag filmade tre av dem:
Vi måste träna bort det där kravlandet mellan sitt och ligg. Och på filmen ser jag att Iris låser inte båda utan bara ETT bakben, det andra rör sig lite det också. Hmmm räknas det?
När vi hägnade in även framsidan av huset så hundarna fick tillgång till hela tomten hade vi inga grindar på framsidan. Vi var tvungna att köra en nödlösning till grind för att hundarna inte skulle lämna tomten och springa ut på gatan.
I dag fick vi upp de grindar vi beställt och nu är de fast och på plats! Åh så skönt det är efter att ha slagis i två månader med nödlösningen (syns på bilden nedan till vänster) varje gång man skulle in eller ut från tomten. Från jobbigt staket som fastnade i allt till rejäla smidesgrindar som går igen av sig själva när man släpper dem, jag är galet nöjd.
Lina var den enda av hundarna som tittade på när grindstolpen gjordes fast i marken och la märkte till skillnaden. Iris var för upptagen med att låta den blonda killen som syns på kortet ovan kasta boll till henne tills hennes tunga hängde som en slips i mungipan.
Den andra grinden sitter närmare huset och groventrén.
Jag älskar varje litet steg mot hundsäkrad tomt. I början var det bara en fråga om att hålla kvar hundarna på tomten men nu börjar det bli fint också. Nästa steg är att sätta upp något mer permanent vid sidan av grindarna också.
En del (oftast folk som inte har hund själv) tycker att det är äckligt att ha hunden i sängen.
Jag har korthåriga hundar, de ligger på täcket, jag tycker att det är mysig. Om andra stör sig på det eller tycker det är äckligt rör mig inte i ryggen.
Men så har vi ju en löptik hemma just nu. Och hon sover i sängen som vanligt. Eller nej, helt som vanligt är det ju inte. Hon har sitt tikskydd på sig och jag har lagt ut ett gammalt påslakan i fotänden och uppmuntrar henne att hålla sig på det.
Därför blev vi rätt förvånade härom morgonen när vi vaknade (Iris körde sin vanliga morgonrutin, dvs springa runt i sängen och var löjligt glad helst med något i munnen) och vi upptäckte att hon inte hade sin lilla löpbralla på sig. Ja, det var fullt av blodfläckar både här och där på täcket efter att hon flyttat runt och rört på sig under natten..
Både husse och jag var dock rörande överens om att hon hade brallan på sig när vi gick och la oss på kvällen. Hon brukar ju inte plocka av sig byxan heller. Var var byxan?
Låg den någonstans på täcket? Näe. Hade den trillat ner på golvet? Näe.
Det var först när vi råkade lyfta lite på täcket som vi hittade den. På något vidrigt vänster hade byxan hamnat mitt mellan husse och mig under täcket! Plötsligt var inte frågan hur Iris fått av sig den eller varför den försvunnit in under täcket, det var; VEM AV OSS SOM ANTAGLIGEN HADE LEGAT PÅ DEN OCKSÅ!?
Vi duschade noga den morgonen. Kanske har jag viss förståelse för att alla inte diggar hundar i sängen…
Iris och jag började på kurs i onsdags. Tävlingslydnadskurs klicker.
Kul att gå kurs, se en massa andra hundar igen. Kul att testa något nytt, även om jag klickat båda hundarna så har jag aldrig går kurs i det så här.
På första kurstillfället skulle vi försöka klicka hunden till utgångsposition. Iris blev ställd av att jag bara stod där och väntade ut henne utan att säga något. Vad ville jag? Själv tyckte jag att det var märkligt att inte säga något till hunden, jag är van att berömma med rösten, prata med Iris, ge kommandon.
Hade förväntat mig att Iris skulle bryta ut i frustrationsstuds med tillhörande ljud men näe, hon var rätt tyst faktiskt.
Hon satt mest och stirrade på mig (synd det inte var en kontaktövning). Testade att pendla mellan ligg och sitt men verkade ovillig att släppa ögonkontakten med mig, dvs hon stannade helst framför mig.
I dag testade vi här hemma och då snurrade Iris in i fotposition direkt, utan att jag sa ett knyst precis som på kursen. Plötsligt kunde jag lägga fokus på att bara klicka en rak och rätt position. Massor med klick och godisar som flög genom luften blev det.
Ska bli intressant att se hur hon beter sig när vi åker till klubben nästa gång, hur platsberoende det är vad hon väljer att göra då. Nu övar vi liten stund här hemma varje dag så jag hoppas att hon har hajjat tills nästa gång vi åker dit!
I dag var det fint och soligt väder så jag gick en promenad med båda hundarna i motionsspåret. Vi skulle gå men jag hade gympadojjor och ett par gamla träningsbyxor på mig, därför kände jag mig tvungen att springa en liten bit. Den lilla biten blev en längre bit och till slut sprang vi mer än vi gick. Inte fort men ändå.
Efteråt kände mig mig lite snuv-snurrig i huvudet men det bjöd jag på, jag längtar efter att springa igen!
När vi kom hem skulle jag ge hundarna varsitt ben. Iris försökte hoppa efter benet innan jag gett det till henne och försökte skälla bort Lina som skällde tillbaka. Sånt gillar inte jag.
Hundarna fick lägga sig platt med nosen i backen och vänta en liten stund innan de fick sina ben. De såg miserabla men rätt söta ut där de låg och väntade på varsågod.
När de låg där och väntade på sina ben tog jag även bilden som fick bli ny banner här på bloggen.
När jag hade lagt upp bilden tillsammans med texten ”Livet med dobermann” kom jag på att det hela kändes väldigt missvisande, på gränsen till ljug. (Dessutom var den förra bannern också en nosen-i-backen-bild.)
Med tanke på att den här bloggen är rätt välläst så känns det som att jag har någon form av ansvar att förmedla en rättvis bild av dobermann och bannern/bilden ovan förmedlar inte en rättvis bild av rasen. Hade bilden varit tagen på bara tant Lina eller inomhus i soffan, ja. Iris ute på gräsmattan, nej.
Hundarna ser sura ut, de ser lugna ut, de ser uttråkade ut. Fel, fel och fel. Jag vill bara säga det om någon skulle råka halka in på bloggen, se bilden och tänka ”åh vilka lugna hundar”. För det är alltså inte så på riktigt, det är en ljugbild! För att det ska bli rätt så hade det behövt stå Livet med dobermann på kommando med mycket träning
När jag fotat färdigt fick de sina efterlängtade ben i alla fall. Kanske det viktigast av allt. Ska även tillägga att nedanstående bilder inte är ljugbilder. När de tuggar ben tar de det lugnt och ligger still!
Iris har fått ett litet sår på ena trampdynan. Hon har slickat på det så där dumt. Nu vill jag sätta en tratt på skallen på henne.
Samtidigt löper hon och då vill jag ju att hon ska få hålla sig ren och tvätta sig, det kan man ju inte om man har tratt. Just nu har Iris en rosa strumpa på tassen, vi får se hur många minuter den stannar där…
Jag har ont i bihålorna, är lite snuvig och det känns som jag ska få halsfluss när som helst. Men ingen feber har jag och då är det bara att hålla sig uppe och vara på jobbet som vanligt.
Vi är lite off här kan man säga. Till råga på allt så återställde jag inställningarna på bloggen så nu sitter jag och bråkar med css-mallar, jag ångar att jag tryckte på den knappen!
Det är helt fritt fram att ömka både mig och hunden.